Det allra tråkigaste, bortsett från rena konsertfilmer, måste vara biografiska filmer om artister. Och ja, det gäller även Johnny Cash-filmen. På något sätt är det som om man plötsligt inte får ta sig några konstnärliga friheter alls, eller ens använda några roliga grepp, så fort det handlar om en verklig sångare. Kronologin är strikt, allt redovisas, inget fördjupas och om ingen dör i slutet så återupprättas artisten eller återupptäcks av en ny generation.
I helgen såg jag till slut två filmer jag, trots det, velat se ett tag. En om en snygg fransk sångare, en annan om en fet svensk trubadur. Fast för Cornelis skull hade det kanske varit bättre om jag hade låtit det gå lite längre tid där emellan. För där Gainsbourg - Vie Héroïque faktiskt är fantasifullt gjord och till och med rolig, så är Cornelis en enda lång räcka av folk som går in och ut genom portar, skriver på kontrakt och tidstypiska miljöer som inte fyller någon annan funktion än att vara just tidstypiska. Och så slutet... om ni inte sett filmen och till äventyrs vill göra det så kan ni sluta läsa här, fast tro mig, det spelar ingen roll... lite dramatiserat kan det beskrivas så här: Cornelis spelar på Roskilde, det är jättemånga i publiken, de är unga och de jublar. Cornelis har upptäckts av en ny generation. Cornelis blir glad.
Att jag såg dem så tätt inpå varandra gör också att jag inte riktigt vet hur bra Gainsbourg var, egentligen, men några timmar efter Cornelis kändes den som ett mästerverk.
I helgen såg jag till slut två filmer jag, trots det, velat se ett tag. En om en snygg fransk sångare, en annan om en fet svensk trubadur. Fast för Cornelis skull hade det kanske varit bättre om jag hade låtit det gå lite längre tid där emellan. För där Gainsbourg - Vie Héroïque faktiskt är fantasifullt gjord och till och med rolig, så är Cornelis en enda lång räcka av folk som går in och ut genom portar, skriver på kontrakt och tidstypiska miljöer som inte fyller någon annan funktion än att vara just tidstypiska. Och så slutet... om ni inte sett filmen och till äventyrs vill göra det så kan ni sluta läsa här, fast tro mig, det spelar ingen roll... lite dramatiserat kan det beskrivas så här: Cornelis spelar på Roskilde, det är jättemånga i publiken, de är unga och de jublar. Cornelis har upptäckts av en ny generation. Cornelis blir glad.
Att jag såg dem så tätt inpå varandra gör också att jag inte riktigt vet hur bra Gainsbourg var, egentligen, men några timmar efter Cornelis kändes den som ett mästerverk.
 |
| Serge brottas med sin judiska identitet |
