Jokkmokk -41 grader

Vi börjar året på ett helt annat håll än där vi slutade, nämligen i Sápmi.


Varje gång någon öppnar dörren till den stora restaurangkåtan slår det ut vita ångmoln och döljer för några ögonblick den som passerar in eller ut. Därinne väntar folk på kvällens jojkbattle, på snöplanen utanför står några och röker, med ena handen bar men annars klädda i lager på lager med pälsmässor, stickat och täckmaterial.

... (läs hela reportaget här)

Stockholm Jazz Festival 3: Kuti and the wind

For the benefit of my swedish readers, here's the links to the reviews of Zap Mama's and Seun Kuti's concerts. If I seem a bit negative I, well I guess I was, but at least in the case of Kuti I just couldn't write about the concert without taking into account the impact of the wind, the cold and the seated audience. The show in itself was really good though and the simple fact that he played the here an example of how the jazz festival has become more interesting lately.

Stockholm Jazz Festival 1: A lost Ayisoba

The jazz festival has barely started but I already met the cousins (I thought they were brothers) Almou from the Festival au Desert, for a half hour talk about how to arrange a festival in the poorest part of one of the poorest countries in the world. Also said hi to Panji Anoff, Wanlov the Kubolor and King Ayisoba. Wanlov arrived barefeet, honouring his nickname The African Gypsy and defying the realities of Swedish summer (14 degrees and rain). King Ayisoba wore traditional garments and got lost at the airport, his pick up got the name wrong, maybe he was confused by the "king" part of it. Ayisoba still managed to get a ride into town somehow, waiting out the confusion at the hotell before the organizers were able to locate him.
But more of them tomorrow. Now the real festival starts. Tonight I will see, and write about, Zap Mama, who travelled far from her congolese roots. Too far? That's exactly what I intend to find out.

Eagerly awaiting Panji, Pono and Ayisoba

I know this is starting to seem like a blog about Ghana. It is not. But going there last autumn left so many leads to follow up. In this specific case though, they seem to have followed me up. A few weeks ago Clara from Stockholm Jazz Festival called after reading my hiplife text and asked for people in Ghana to invite for a panel talk and perhaps a concert. Leading to record company owner and producer Panji Anoff coming to Stockholm in a week and a half for a discussion about the music industries of Africa, traditional elements in modern music or, well, whatever we decide to talk about. See us at Clarion Sign Hotel Saturday 18/6 14.00.
I also mentioned Yaa Pono, King Ayisoba and Wanlov the Kubulor and the two first ended up accompanying Panji and will play after the discussion and are also supposed to appear in some way later the same night at the jam session at jazz club Fasching.
Also playing at the festival: Bobby Womac, Chic and Seun Kuti & The Egypt 80.
Also talking: Manny & Almou Mansar, the two touareg brothers who arranges the Festival au Desert at Essakane outside Timbuktu.


And here's Yaa Pono in a video apparently shot at the Anoff villa.

En koloss i Addis

Addis through the looking glass är Dub Colossus andra skiva och betydligt mer lyckad än debuten. Ja faktiskt en skiva jag, utan att ha vetat om det, har gått och väntat på. Här recenserar jag den i dagens SvD. (När den dyker upp på nätet får ni en lyssningslänk)

Fördjupande lyssning finns här, här och här.

Andra recensioner av skivan här och här.

Ljiljanas mörker

Idag är det den romska nationaldagen. Det är också nästan ett år sedan den i mitt tycke allra finaste romska sångerskan dog. Ljiljana Buttler, året innan hade hon släppt Frozen Roses, kanske hennes bästa album, definitivt det sorgligaste. Vemod räcker inte som beskrivning, det var svart. Men allt det här har jag ju redan skrivit om, i en krönika i svenskan en vecka efter hennes död:

Jag skulle ha intervjuat henne för ett par veckor sedan men det ställdes in. Sedan även hennes konsert på Södra teatern. Så i torsdags kom ett kortfattat mejl som meddelade att hon var död.

Ljiljana Buttler, ingen sjöng vackrare, ingen med samma smärta.

   Vid sin död var hon 66 år och karriären pekade uppåt. Men det hade tagit lång tid för den romska sångerskan att nå dit. Debuten skedde redan vid 12 års ålder. Egentligen var det hennes mor som skulle ha sjungit på det lokala kaféet i Belgrad men hon var sjuk och dottern tog hennes plats. Året därpå övergavs Ljiljana av samma moder och vid 14 fick hon själv sitt första barn. När hon lämnade Jugoslavien strax före krigsutbrottet var hon en stjärna, men hamnade i Tyskland där hon försörjde sig och sina barn genom att städa toaletter, lika överkvalificerad för sitt jobb som någonsin en högskoleutbildad iransk taxichaffis i Stockholm.

   Ungefär så. Exakt vet jag inte, ingen verkar veta. De uppgifter som cirkulerar på nätet är få och delvis motsägelsefulla och i de enstaka intervjuer hon gav var Ljiljana kortfattad och pratade hellre om musik. Men säkert är att det var producenten Dragi Sestic som spårade upp henne i Düsseldorf och ägnade 18 månader åt att övertala henne att återvända till musiken.

   Jag hade hoppats på att få veta mer om det, om livet i anonymitet och det som stjärna i Jugoslavien. Så blev det alltså inte. Ännu mer hade jag hoppats på att få höra henne sjunga igen, som den gång hon på Kägelbanan, under de få låtar hon stod på scen, förvandlade en kaotisk och ganska usel konsert med Mostar Sevdah Reunion till ett ögonblick utanför tiden.

   Men det som är sorgligt på riktigt är att hon aldrig kommer att göra mer musik. De tre skivor hon spelade in efter återupptäckten är mästerliga. Och kanske finns det material djupt ner i Radio Belgrads arkiv som säger något annat, men hennes allra sista skiva var hennes bästa och något av det mest vemodiga som någonsin givits ut. Nej, vemod är för svagt. Frozen Roses är ett berg av sorg. Eller låt oss säga så här: I en dödsruna står det att cancern som tog hennes liv upptäcktes för bara sex månader sedan. Men när man lyssnar på skivans sista låt, den becksvarta Sumorna Nedelja (Gloomy Sunday), är det mycket svårt att tro att Ljiljana inte visste redan då."

Lars Lovén

Och så Ljiljanas version av Gloomy Sunday, Billie Hollidays hit som från början faktiskt hette Vége a világnak och skrevs av ungraren Rezső Seress. Bilderna som illustrerar klippet är kanske något övertydliga.

Calypso Blues

Theophilus London kommer till Strand på lördag kväll. Nästan precis samtidigt låser jag upp dörren till en grovt tillyxad timmerstuga i Funäsdalen. Ska jag vara missnöjd? Jag vet inte, egentligen är det ju bara den här låten, en cover på Nat King Coles Calypso Blues, som jag vill höra.

Theophilus London-Calypso Blues by theTerrill