Rebonjour Tony Allen

Första gången jag såg Tony Allen spela är faktiskt fortfarande den bästa. Nej, jag hade inte åldern inne för att åka till Lagos på 70-talet, det var i stället en helt ordinär kväll i Göteborg kring millennieskiftet. Fast för mig var den mörk och dov. Allt jag hade planerat hade just visat sig vara en lite pinsam förhoppning och jag gick omkring med en känsla av att saker rasade ihop omkring mig, som om jag vore inne i en romantisk dikt och världen verkligen sysslade med sådant som att spegla mitt inre tillstånd.
Jag satt vid ett av de där runda borden framför scen på Nefertiti. Rytmerna gick rakt in i mitt kaos och jag försökte hantera de märkliga effekter det gav upphov till. Grät jag och gungade frenetiskt på stolen? Satt jag bara med huvudet i händerna och försökte förstå? Jag vet inte. Men jag minns känslan av att ha förflyttats till ett annat plan. Det var efter skivan Home Cooking, det första riktigt bra Tony Allen gjort på mycket lång tid och han hade ett sparsmakat franskt band med sig, en gitarrist, en basist och kanske också någon på keyboard. I vilket fall inget blås, knappt någon sång och absolut inga utsmyckningar. Sen var det slut. Det också. Nån av mina franska kompisar försökte få med sig bandet på efterfest men antingen var det Tony Allen som ville men inte gitarristen, eller så var det tvärt om.

Sen dess har jag sett honom i ett antal konstellationer, oftast bra, enda gången han egentligen gjort mig besviken var på Södra teatern för fem år sedan. Jag träffade honom också för ett par år sedan över en middag i Paris och gjorde den här intervjun. På onsdag (12 oktober) är det dags igen. Tony Allen spelar med Jimi Tenor på Strand. Anna och Sebastian i High Life spelar skivor, vilka annars?

Revolutionärer och revolutionärer

Han pratar om Tupac som sin stora förebild. Inte främst musikaliskt utan som revolutionär. Det är bisarrt, tycker jag, men säger ingenting. Det är besvärligt nog att intervjua via telefon och tolk, även utan att hamna i ett infekterat missförstånd. Och folk tenderar att ta illa upp när man säger något ofördelaktigt om deras idoler. Men ärligt talat, kan något politiskt ställningstagande i USA jämföras med att utmana en våldsam och våldsbenägen diktatur och mot alla odds gå segrande ur kampen? Här är en liten intervju med Hamad Ben Amor, El General, den tunisiske rappare som gav arabvåren dess soundtrack.

För er som är i Stockholm spelar han i kväll på Södra teatern.

Det kan den visst

Det är en anspråksfull, närmast pretentiös rad, men jag brukar få den på hjärnan ibland. "Sometimes even music can not substitute for tears." Det är Paul Simon i Cool River (och egentligen är raden innan, My life's so common it disappears, roligare). Men nu var det Esma Redzepova som fick mig att tänka på den, som närmare bestämt fick mig att tänka att det kan den fan visst. Musiken. Låten är Chaje Shukarije och redan inledningsskriket är bland det vackraste som spelats in. Eller jag menar, vacker, vaddå, det är ett skrik som täcker in alla de olika känslolägen som hittills registrerats hos människan, av litteraturen så väl som psykologin. De klipp jag hittat på nätet är tyvärr alla av sämre versioner, men jämför gärna den tidiga inspelningen i videon nedan med sången som den låter på samlingen Queen of the gypsies från 2001, och hör hur Esma växt som sångerska.
Eller kom och lyssna på henne i kväll på Södra teatern.
Det var det. Välkomna tillbaka och trevlig höst!



Chaje Shukarije på Spotify,