Med tanke på utveckllingen i Mali...

...är det kanske dags att återpublicera den här krönikan om tuaregerna, upproret och musiken. Lite för personligt hållen för sitt eget bästa, det viktiga i sammanhanget är naturligtvis medielogiken och den oundvikliga förenklingen, snarare än jag och mitt förhållande till gott och ont. Men i alla fall ett försök att problematisera.
Som komplement kan man läsa Africa is a country's översatta utdrag ur en intervju med Tinariwen, där de talar om det uppblossade upproret.

Och så krönikan, från början publicerad i Lira, nr 5 2011.

De där? Det är tuaregernas slavar. Han säger det i förbigående medan vi promenerar genom de drivor av sand som täcker alla öppna ytor i Timbuktu, men som är extra djupa på bakgator som den här. Han är själv tuareg. Människorna han talar om sitter och lagar mat framför några tält på en ödetomt, mellan två låga hus som ser nästan lika öde ut. Någon tittar upp men fortsätter sedan röra i grytan.

   Om ett par timmar ska karavanen med fyrhjulsdrivna bilar ge sig av mot Essakane och Festival au désert, tuaregernas berömda ökenfestival. Det är 2006 och två år efter att Tinariwen släppt Amassakoul, en av de skivor som gjort allra mest för att få upp världens ögon för musiklandet Mali. Ironiskt nog, eftersom flera av bandets medlemmar slogs mot just Malis regering i ett uppror på 90-talet. Och även om de själva talat sig varma för freden har marknadsföringen av dem slagit mynt av deras krigiska förflutna. För att inte tala om hur vi journalister gjort det. Ur ett rockestetiskt perspektiv är Tinariwen nämligen perfekta. Ingen kan vara mer rebell. Inga andra har, som det brukar skrivas om dem, ridit genom öknen med elgitarr över ena axeln och kalashnikov över den andra. Men det här med slavar. Plötsligt framstod tuaregerna inte alls som frihetshjältar utan ett herrefolk på dekis, slavägare som slogs för sina privilegier. Och den där nomad- och ökenromantiken blev genst mycket svårare att frammana.

   Ett par dagar senare sitter jag i ett tält som egentligen mest är ett lågt uppspänt soltak tillsammans med Almou Ansar, en av festivalens arrangörer. Utanför spelar lokala band evighetslånga låtar på ensträngade stråkinstrument och slagverk. Till slut ställer jag den fråga jag borde ha ställt redan i Timbuktu. Almou, som är ung, välutbildad och bosatt i Bamako, ser besvärad ut men säger att tuaregerna faktiskt brukade ha slavar, för inte så länge sedan, men att det inte längre är tillåtet.

   Det har gått fem år när jag träffar Almou i Stockholm. Vi har just tagit Djurgårdsfärjan och hans kusin Manny står dubbelvikt i rulltrappan upp till Skansen. Han mår illa, så blir det varje gång han går i en båt, även färjan över Niger, förklarar Almou. Sedan talar vi om nya, mindre uppror som brutit ut sen sist och hur Al Qaida trappat upp verksamheten i Sahara. Men det som verkligen ska förstöra tuaregernas anseende är ännu bara rykten. Efter ett par månader visar de sig vara sanna. Ghadaffi använder legosoldater från Niger och Mali, tuareger som inte bara tränat gerillakrigföring i Libyen utan också hjälper diktatorn att hålla befolkningen i schack. Idén om hjältemodiga frihetskämpar framstår nu som mer naiv än någonsin. Ändå känner jag ett starkt behov av att försvara tuaregerna, förklara vad de flesta redan vet eller inser, hur dåligt regeringarna i deras länder fungerar, att godtyckliga pennstreck på koloniala kartor skurit sönder ett område där de tidigare kunnat röra sig fritt och att svår torka förebådat varje uppror.

Sedan slår det mig att allt det här inte handlar så mycket om tuaregerna. Utan mer om mig. Hur jag gör Tinariwen, Tamikrest, Toumast, Tidawt och Terakaft, alla de här banden som precis som folket och deras språk börjar på T, till en sorts moralisk gisslan för mitt behov av att hitta ont och gott. Eller helt enkelt någon att hålla på. I stället för att låta dem vara nyskapande musiker i en extremt komplex situation av maktpolitik och osäkra livsförutsättningar.

   Det i sin tur får mig att tänka på hur Mohammed Ag Itlale, Tinariwens tidigare bandledare, svarade när jag för länge sedan frågade honom om situationen för tuaregerna efter upproret och om han kunde tänka sig att ta till vapen igen. Hur de hade det nu besvarade han med tystnad, men ett nytt krig? Om man har varit med om ett vill man aldrig någonsin vara med om ett till.

Lars Lovén

Fint, Clandestino!

Det är roligt att Filastine kommer till Göteborg men tro mig, Jagwa Music till Clandestinofestivalen kan vara årets allra finaste bokning. Över huvud taget. Gruppen kommer från Dar es-Salaam och spelar Mchiriku. Dansmusik, gatumusik och den där fina blandningen av traditionellt och casiosyntar. Så här lät det på Roskildefestivalen förra året, när de gick på efter Fally Ipupa. Det som kan låta enahanda på ett youtubeklipp är precis samma saker som i verkligheten bygger upp extas och trance.

Läs mer om dem här, här och här

Imorgon på Strand

Lägg till bildtext

11 låtar från 2011

Nanushkas Kaleidoskop

Kanske har ni redan hört det här, för en vecka sedan ungefär på radio. Men jag vill ändå rekommendera Nanushka Yeamans fina (här använder jag inte fin som en slapp synonym för bra, det är fint) program från P2:s Kaleidoskop.

Selam, en sammanfattning

Selam African Festival. Aurelio avslutade på ett alldeles lysande sätt. Framför mig dansade en lycklig före detta skivaffärsägare, strax därpå sa han skrattande att den mest afrikanska artisten på festivalen inte ens var från Afrika. Aurelio kommer från Honduras.
Mer om det, om musiker med tveksamma estetiska ideal och om hur Hakim gått tillbaka till den egyptiska shaabins gyllene 70-tal kan ni läsa här, här och här.

Hakim

En vit fläck mindre

Ibland känns det som om all vinylarkeologi, vågen av samlingsskivor och själva det bottenlösa med youtube gjort att det inte längre finns några vita fläckar på musikkartan. Det stämmer inte, ta till exempel Liberia. Fast så flyttade Akwaaba-Benjamin till Ghana och strax dök den här samlingen upp:

Stockholm Jazz Festival 1: A lost Ayisoba

The jazz festival has barely started but I already met the cousins (I thought they were brothers) Almou from the Festival au Desert, for a half hour talk about how to arrange a festival in the poorest part of one of the poorest countries in the world. Also said hi to Panji Anoff, Wanlov the Kubolor and King Ayisoba. Wanlov arrived barefeet, honouring his nickname The African Gypsy and defying the realities of Swedish summer (14 degrees and rain). King Ayisoba wore traditional garments and got lost at the airport, his pick up got the name wrong, maybe he was confused by the "king" part of it. Ayisoba still managed to get a ride into town somehow, waiting out the confusion at the hotell before the organizers were able to locate him.
But more of them tomorrow. Now the real festival starts. Tonight I will see, and write about, Zap Mama, who travelled far from her congolese roots. Too far? That's exactly what I intend to find out.

A new Hindhi Zara

I never really understood why everyone was raving about Hindi Zahra. Or, I think I understood why, but found it ungrounded. Now I'm not so sure. Last night she made an awesome appearance at Clandestino festival, taking a big step away from the singer/songwriter esthetics that surrounds much of her work.

More surprises, good ones, were dub step dj Uzul and after him Gnawa Diffusion founder Amazigh Kateb, who doesn't only have a  name to die for, but also have incorporated elements (and some entire songs) of chaabi and raï in his repertoire.

More of all that in tomorrow's paper. And I wont link to any of Zara's songs, the studio versions don't do her performance yesterday any justice.

Here's the review in Svenska Dagbladet.

Nueva cumbia och ett eklektiskt smorgasbord

Den här bloggen ska inte förvandlas till en kyrkogård för länkar till mina egna artiklar, men de senaste veckorna är det ungefär vad jag hunnit med. Här är i alla fall recensionen av det chilenska nueva cumbia-bandet Chilombiana, som spelade på Etablissemanget (det som brukade kallas Mosebacke) i lördags. Och cumbia är en stil som ni kommer att få höra mycket mer av framöver. Se det som ett löfte, inte som ett hot.

Låt mig också få tipsa om  Jo/No's utmärkta blogg eller eklektiska smorgasbord. Där kan man bland annat kan läsa om min nubiske favorit, Ali Hassan Kuban. Och lyssna förstås. Låt mig rekommendera låt nr 2.

"Bumerangen, mina vänner!"

Flera gånger de senaste veckorna har jag faktiskt lyckats ratta in P3 utan att hamna i ett humorprogram, eller för den delen ett program utan humor men där programledaren pratar med skojröst. Igår var det Jasons spellista, där Jason Diakité (Timbuktu) spelade afrikansk musik i en timme. Tyngdpunkten någonstans i Ghana och till det lite grundläggande prat om kulturella influenser kors och tvärs över Atlanten, ja, ni vet, export av slavar, import av afrokubansk musik och funk etc. Eller för att sno en oneliner från Jason själv: "Det är det som är bumerangen, mina vänner!" Alldeles utmärkt.

Harrachi sjunger Harrachi, eller ett blygsamt fynd i Paris

Det är några år sedan jag upptäckte Kamel el Harrachi. Det var mest tur, han hade gett ut en oansenlig, nästan ful cd där hans ansikte går över i ett fotografi av hans far, den kände algeriske oudspelaren och chaabisångaren Dahmane el Harrachi, men den hade i alla fall skyltplats på Fnac. Nova, tror jag det var, gillade den.
Musiken är inte heller den så anslående till att börja med, enkla, trogna tolkningar av faderns sånger. Inte alls som när exempelvis Rachid Taha tolkar Dahmane el Harrachi. Men det var någonting med hans sång, enkelheten och intensiteten som gjorde att jag fastnade och efter det har jag försökt att nämna honom då och då, till exempel i recensionen av praktverket Africa - 50 years of music and independence.
Chaabi är förresten en av alla de där folkliga, urbana stilarna som utvecklats kring Medelhavet och som från att ha ansetts som föraktliga sakta rört sig uppåt i samhället. Förmodligen kan man se den som ett förstadium till raï.
Just det, poängen: i morgon lördag kommer Kamel el Harrachi till Södra teatern, på Franska institutets initiativ.

(Och här är recensionen. Tillagt 2/5)

Obour med Obour

På tal om aktuella hiplifealbum vore det direkt synd att inte nämna Obour med Obour, från den kommande skivan Back to Obour. Lite mer hiplife, lite mer folksaga. Här skrev jag förresten att skivan redan hade släppts. Så är det inte.

Mp3 Obour by Obour

African Gypsy

Wanlov the Kubolor, alternativ hiplifeartist från Ghana som jag pratade med i förra numret av Lira (reportaget finns inte på nätet). För ett par veckor sedan släpptes hans album Brown Card i Ghana. Bor man någon annanstans får man tills vidare nöja sig med det här. Fast det är verkligen inte så illa.

Wanlov The Kubolor - African Gypsy ft Keziah Jones by Wanlov

Det som blir liggande i högar 1, Debademba

När jag någon gång klagar på hur få skivor som hittar till Sverige, kan ni påminna mig om hur få av dessa som jag i min tur recenserar. Dagens exempel på överblivet är Debademba, en duo från Mali och Burkina Faso, med sitt självbetitlade debutalbum.

Debademba - Debademba (Naïve/Border) 2011

Familjen Kuti och valet i Nigeria

Igår inleddes parlaments- och senatsvalet i Nigeria. (Presidentvalet är uppskjutet och hålls om en vecka.) Som vanligt har det kantats av våldsamheter och misstänkt valfusk, men kanske trots allt lite mindre så än vad många i landet fruktat.
Det är förstås lättsinnigt att använda det här som en förevändning för att länka till lite schysst afrobeat, men familjen Kuti är faktiskt en utmärkt introduktion till nigeriansk politik, eller rättare sagt till problemen med nigeriansk politik.
Låt oss börja med den presidentkandidat som av olika bedömare anses ha näst eller tredje mest chans till posten, Muhammadu Buhari. Han har redan en gång tidigare styrt Nigeria, som diktator under åren 1983-85, innan han avsattes i en kupp. På hans order kastades Fela i fängelse i 20 månader, som egentligen skulle ha varit 5 år. Han finns också (mindre smickrande) porträtterad på omslaget till Beasts of no nation.

En annan kandidat är förre chefen för korruptionsmyndigheten i Nigeria, Nuhu Ribadu, som avskedades från sitt jobb och tvingades i landsflykt när han blev för framgångsrik. Här intervjuas han i Fokus. I Obasanjo don play you wayo på Africa for Africa sjunger Femi Kuti just om den nigerianska statens ambivalenta satsning på korruptionsbekämpning under Olusegun Obasanjo, landets första någorlunda demokratiskt valde president efter en lång rad av diktatorer.  Men det innebär inte att Femi stöder Ribadu, i en intervju i DN igår sa han tvärt om att han skulle säga åt sina lyssnare att inte rösta. (av någon anledning verkar den inte gå att hitta på dn.se)
Felas yngste son Seun har visserligen själv, i likhet med fadern, försökt registrera ett eget parti och nekats, men är annars minst lika pessimistisk inför den kommande valet. I en intervju full av briljanta onliners i The Guardian framgår det att ett av problemen är Olusegun Obasanjos fortsatta inflytande över politiken. Glömde jag att säga det? Obasanjo  var inte bara vald president på 2000-talet, han var militärdiktator på 70-talet också och den vars soldater tog livet av Felas åldriga mor genom att kasta ut henne genom ett fönster. Fela svarade med att föra sin mors kista i procession till Obasanjos kasern. Det är bakgrunden till Coffin for the head of state, där en samlad Fela fokuserar sitt raseri och sin sorg i en av sina allra bästa protestlåtar.
I de första prognoserna från valet verkar det som om Obasanjos parti PDP går bakåt. Bland annat förlorar de mandatet i den styrande presidentens valkrets. Men än gäller det alltså inte presidentposten och, enligt Seun, är risken stor att det oavsett vem som vinner fortfarande kommer att vara diktaturens män som styr.
Fast alla i familjen Kuti bojkottar faktiskt inte valet. I Lagos kandiderar Fela Kutis 64-åriga kusin Yemisi Ransome-Kuti för en plats i senaten.

Verkar allt fortfarande lika rörigt? Här finns en karta som på ett väldigt tydligt sätt åtminstone förklarar varför det är så rörigt i den koloniala konstruktionen Nigeria. (Tipstack till Nairobikoll, som också skriver lite om sociala medier i valet)

Och så Coffin for the head of state, komplett med vinylknaster:

Fela Anikulapo Kuti - coffin for head of state (pt2) by tfakun10

From Africa with fury: rise

Här är en länk till recensionen av Seun Kutis andra skiva, publicerad idag i svenskan. En femma blev det, samma betyg som Seun Kuti & Fela's Egypt 80, fast den här är helt klart bättre. Grejen med den förra var framför allt att det var en så väldigt fin debut. Och så Mosquito song.
Förresten kommer både Seun och Femi till Roskilde i år, då blir det ännu svårare att inte se det hela som en tävling dem emellan.

Felas yngste pojk

Seun Kutis andra album. Klicka på bilden för att lyssna. På onsdag får ni en recension i svenskan.

(Nu dök det precis upp på Spotify också, men några minuter av exklusivitet var det i alla fall där)

Hiplife, hiplife, hiplife

Har ni fortfarande inte fått nog av hiplife har jag faktiskt skrivit ett ännu längre reportage från Accra, i senaste numret av Lira. Lite mer historia den här gången, kopplingar till high life etc. I samma tidning finns också en intervju med mitt favoritfolkband, Siri Karlsson.

Hiplife - musiken

Jag har ju skrivit en del om hiplife på sistone, för svenskan (publicerades för en vecka sen) och i Lira, (det kommer i slutet av månaden). Kanske vill någon höra hur det låter också?