Fint, Clandestino!

Det är roligt att Filastine kommer till Göteborg men tro mig, Jagwa Music till Clandestinofestivalen kan vara årets allra finaste bokning. Över huvud taget. Gruppen kommer från Dar es-Salaam och spelar Mchiriku. Dansmusik, gatumusik och den där fina blandningen av traditionellt och casiosyntar. Så här lät det på Roskildefestivalen förra året, när de gick på efter Fally Ipupa. Det som kan låta enahanda på ett youtubeklipp är precis samma saker som i verkligheten bygger upp extas och trance.

Läs mer om dem här, här och här

Per Lovén om musik

Min bror och hans alldeles nystartade dagens-låt-blogg hittar ni här.Oftare, souligare och mycket mer göteborgsk.

Rebonjour Tony Allen

Första gången jag såg Tony Allen spela är faktiskt fortfarande den bästa. Nej, jag hade inte åldern inne för att åka till Lagos på 70-talet, det var i stället en helt ordinär kväll i Göteborg kring millennieskiftet. Fast för mig var den mörk och dov. Allt jag hade planerat hade just visat sig vara en lite pinsam förhoppning och jag gick omkring med en känsla av att saker rasade ihop omkring mig, som om jag vore inne i en romantisk dikt och världen verkligen sysslade med sådant som att spegla mitt inre tillstånd.
Jag satt vid ett av de där runda borden framför scen på Nefertiti. Rytmerna gick rakt in i mitt kaos och jag försökte hantera de märkliga effekter det gav upphov till. Grät jag och gungade frenetiskt på stolen? Satt jag bara med huvudet i händerna och försökte förstå? Jag vet inte. Men jag minns känslan av att ha förflyttats till ett annat plan. Det var efter skivan Home Cooking, det första riktigt bra Tony Allen gjort på mycket lång tid och han hade ett sparsmakat franskt band med sig, en gitarrist, en basist och kanske också någon på keyboard. I vilket fall inget blås, knappt någon sång och absolut inga utsmyckningar. Sen var det slut. Det också. Nån av mina franska kompisar försökte få med sig bandet på efterfest men antingen var det Tony Allen som ville men inte gitarristen, eller så var det tvärt om.

Sen dess har jag sett honom i ett antal konstellationer, oftast bra, enda gången han egentligen gjort mig besviken var på Södra teatern för fem år sedan. Jag träffade honom också för ett par år sedan över en middag i Paris och gjorde den här intervjun. På onsdag (12 oktober) är det dags igen. Tony Allen spelar med Jimi Tenor på Strand. Anna och Sebastian i High Life spelar skivor, vilka annars?

End of Clandestino

One more review from Clandestino. Here. Main character: Mulatu Astatke. Also starring: Khaira Arby. I've actually seen her once before, sic years ago at the Festial au Desert in Essakane, outside Timbuktu. But I don't remember much of that concert. I have a vague memory of a number of female drummers and singers sitting in a semi circle on stage. Quite traditional then and a lot different from the electrified performance in Göteborg. But it might well be a totaly different concert I remember.

A new Hindhi Zara

I never really understood why everyone was raving about Hindi Zahra. Or, I think I understood why, but found it ungrounded. Now I'm not so sure. Last night she made an awesome appearance at Clandestino festival, taking a big step away from the singer/songwriter esthetics that surrounds much of her work.

More surprises, good ones, were dub step dj Uzul and after him Gnawa Diffusion founder Amazigh Kateb, who doesn't only have a  name to die for, but also have incorporated elements (and some entire songs) of chaabi and raï in his repertoire.

More of all that in tomorrow's paper. And I wont link to any of Zara's songs, the studio versions don't do her performance yesterday any justice.

Here's the review in Svenska Dagbladet.

I morgon Clandestino

Känner ni till Baloji? Sannolikt inte, den belgisk-kongolesiska rapparen har hittills gjort väldigt lite väsen av sig i Sverige, men är en av de mest spännande akterna på årets Clandestinofestival i Göteborg. Imorgon börjar den. Tio över tio sitter jag på tåget.

För någon månad sen stötte jag på festivalchefen Aleksander Motturi i Göteborg, på samma café som vanligt,  snett nedanför Oscar Fredriks kyrka. Han pratade om ständigt minskade anslag och antydde att årets festival kunde komma att bli en storslagen svanesång. Det vore bedrövligt, för den lilla, ibland vimsigt arrangerade elektroniska festival Clandestino var i början av 2000-talet har utvecklats till den kanske allra mest intressanta vad det gäller utomeuropeiska akter i Sverige. De var tidiga med Bassekou Kouyaté, Staff Benda Bilili och Konono no1, och då kom de sistnämnda ändå ett år för sent eftersom medlemmarna av den kongolesiska skrotensemblen första gången de var inbjudna inte beviljades visum till Sverige.

Årets största namn, åtminstone ur ett svenskt perspektiv, är Mulatu Astatke, kungen av ethiojazz, och marockanska singer/songwritern Hindi Zahra. I sig fina bokningar men åtminstone Zahra har det inte direkt saknats möjligheter att höra på sistone. Är det överraskningar man vill ha ska man snarare sikta in sig på Khaira Arby eller just Baloji, som rör sig precis i den där brytpunkten mellan tradition och modernitet.

Swinging Göteborg

Och så visar det sig att Mulatu Astatke (se Swinging Addis) kommer till Göteborg och Clandestino i juni. Så trevligt. Jag intervjuade honom en gång för sådär fyra, fem år sedan. Tyvärr verkar artikeln inte finnas kvar i svenskans arkiv men han pratade om saker som att Fela tog funken till Afrika och han jazzen, och att det var när han började hänga med fusionmusiker i USA som han kom på idén med ethiojazzen.

Fast jag ser nog ändå mest fram emot Baloji, kongolesisk rappare som gör det där vi vill att alla hiphopartister från Afrika ska: utgår från lokala stilar. Baloji har jag också skrivit om i svenskan men även den texten är borta. Något är allvarligt fel med deras sökmotor.

I alla fall, här har ni Baloji i ett samarbete med Konono no1.  (och det finns fortfarande billiga tågbiljetter till Göteborg den 10 juni, dryga hundralappen enkel resa).