11 låtar från 2011

Selam, en sammanfattning

Selam African Festival. Aurelio avslutade på ett alldeles lysande sätt. Framför mig dansade en lycklig före detta skivaffärsägare, strax därpå sa han skrattande att den mest afrikanska artisten på festivalen inte ens var från Afrika. Aurelio kommer från Honduras.
Mer om det, om musiker med tveksamma estetiska ideal och om hur Hakim gått tillbaka till den egyptiska shaabins gyllene 70-tal kan ni läsa här, här och här.

Hakim

Rebonjour Tony Allen

Första gången jag såg Tony Allen spela är faktiskt fortfarande den bästa. Nej, jag hade inte åldern inne för att åka till Lagos på 70-talet, det var i stället en helt ordinär kväll i Göteborg kring millennieskiftet. Fast för mig var den mörk och dov. Allt jag hade planerat hade just visat sig vara en lite pinsam förhoppning och jag gick omkring med en känsla av att saker rasade ihop omkring mig, som om jag vore inne i en romantisk dikt och världen verkligen sysslade med sådant som att spegla mitt inre tillstånd.
Jag satt vid ett av de där runda borden framför scen på Nefertiti. Rytmerna gick rakt in i mitt kaos och jag försökte hantera de märkliga effekter det gav upphov till. Grät jag och gungade frenetiskt på stolen? Satt jag bara med huvudet i händerna och försökte förstå? Jag vet inte. Men jag minns känslan av att ha förflyttats till ett annat plan. Det var efter skivan Home Cooking, det första riktigt bra Tony Allen gjort på mycket lång tid och han hade ett sparsmakat franskt band med sig, en gitarrist, en basist och kanske också någon på keyboard. I vilket fall inget blås, knappt någon sång och absolut inga utsmyckningar. Sen var det slut. Det också. Nån av mina franska kompisar försökte få med sig bandet på efterfest men antingen var det Tony Allen som ville men inte gitarristen, eller så var det tvärt om.

Sen dess har jag sett honom i ett antal konstellationer, oftast bra, enda gången han egentligen gjort mig besviken var på Södra teatern för fem år sedan. Jag träffade honom också för ett par år sedan över en middag i Paris och gjorde den här intervjun. På onsdag (12 oktober) är det dags igen. Tony Allen spelar med Jimi Tenor på Strand. Anna och Sebastian i High Life spelar skivor, vilka annars?

Seun to play with Femi at Roskilde

Stuck in heaps of Cumbia at the moment, but I just saw an interesting detail in the Spilleplan for the Roskilde Festival.

Yes, it is Femi Kuti & Positive Force, same stage and same time as his younger brother Seun and his (and before that their father's) band Egypt 80. The two have often been portraid as, if not enemies then at least rivals. That may have of course have been exaggerations, or simply a well established literary convention one could easily slip into, but it's still a concert not to miss. Apart from the Kuti brothers performing together, there are also the practical problems (and artistic possibilities) of two 15 man afro beat bands sharing one stage.

Stockholm Jazz Festival 3: Kuti and the wind

For the benefit of my swedish readers, here's the links to the reviews of Zap Mama's and Seun Kuti's concerts. If I seem a bit negative I, well I guess I was, but at least in the case of Kuti I just couldn't write about the concert without taking into account the impact of the wind, the cold and the seated audience. The show in itself was really good though and the simple fact that he played the here an example of how the jazz festival has become more interesting lately.

Ebo Taylor in Stockholm or The missing link

The minor news is that I decided to switch to English in this blog. Due to the visitor statistics and the quite international subject (and of course at the risk of being ridiculed). A bit more interesting perhaps is the fact that Ebo Taylor is playing in Stockholm tonight at Göta Källare. Just having an old highlife star playing here is something. But Ebo Taylor is more than that, he is also a living example of the connections between highlife and afro beat. I didn't get the chance to meet him in person in Accra but I got to hear a lot about him from mr Essiebons, a gentleman in his eighties and also head of the family run Essiebons Music, with Ebo Taylor and CK Mann as its biggest stars.

Anyway, here's Taylor talking about the development of highlife and the influence of Nigerian music in Ghana.

And a Spotify link to Life and Death, the album Ebo Taylor released last year, mixing re-recorded classics and newly written songs. All in a slightly more psychedelic setting than you would have expected.

27/5: Linking to my review. A reader has commented on me not mentioning how good the concert in fact was. I thought I did, but maybe I got too stuck in the history of afro beat and other fascinating topics. Reading this review of the same concert, it does strike me that I sound a bit theoretical. So, just to be clear about it, Ebo Taylor indeed was awesome.

Det som blir liggande i högar 2, Bola Johnson

Lagos, Nigeria, precis i brytpunkten mellan highlife och afrobeat.

Bola Johnson - Man no die (Vampisoul/Border) 2011

Etiopiskt på Swedish Palms

Dagens inlägg blir ett gästspel på Swedish Palms, den blogg som Sebastian och Anna från High life driver när de inte sprider tropisk musik på Stockholms dansgolv eller i P3. Det handlar om Etiopien.

I valet i Nigeria, som jag skrev om här, har valkommissionen förresten just utsett en vinnare. Det blev den sittande presidenten Goodluck Jonathan som stort besegrade den forne diktatorn Muhammadu Buhari. Nuhu Ribadu, som tidigare lett Nigerias antikorruptionsmyndighet, vann bara i en delstat.

Familjen Kuti och valet i Nigeria

Igår inleddes parlaments- och senatsvalet i Nigeria. (Presidentvalet är uppskjutet och hålls om en vecka.) Som vanligt har det kantats av våldsamheter och misstänkt valfusk, men kanske trots allt lite mindre så än vad många i landet fruktat.
Det är förstås lättsinnigt att använda det här som en förevändning för att länka till lite schysst afrobeat, men familjen Kuti är faktiskt en utmärkt introduktion till nigeriansk politik, eller rättare sagt till problemen med nigeriansk politik.
Låt oss börja med den presidentkandidat som av olika bedömare anses ha näst eller tredje mest chans till posten, Muhammadu Buhari. Han har redan en gång tidigare styrt Nigeria, som diktator under åren 1983-85, innan han avsattes i en kupp. På hans order kastades Fela i fängelse i 20 månader, som egentligen skulle ha varit 5 år. Han finns också (mindre smickrande) porträtterad på omslaget till Beasts of no nation.

En annan kandidat är förre chefen för korruptionsmyndigheten i Nigeria, Nuhu Ribadu, som avskedades från sitt jobb och tvingades i landsflykt när han blev för framgångsrik. Här intervjuas han i Fokus. I Obasanjo don play you wayo på Africa for Africa sjunger Femi Kuti just om den nigerianska statens ambivalenta satsning på korruptionsbekämpning under Olusegun Obasanjo, landets första någorlunda demokratiskt valde president efter en lång rad av diktatorer.  Men det innebär inte att Femi stöder Ribadu, i en intervju i DN igår sa han tvärt om att han skulle säga åt sina lyssnare att inte rösta. (av någon anledning verkar den inte gå att hitta på dn.se)
Felas yngste son Seun har visserligen själv, i likhet med fadern, försökt registrera ett eget parti och nekats, men är annars minst lika pessimistisk inför den kommande valet. I en intervju full av briljanta onliners i The Guardian framgår det att ett av problemen är Olusegun Obasanjos fortsatta inflytande över politiken. Glömde jag att säga det? Obasanjo  var inte bara vald president på 2000-talet, han var militärdiktator på 70-talet också och den vars soldater tog livet av Felas åldriga mor genom att kasta ut henne genom ett fönster. Fela svarade med att föra sin mors kista i procession till Obasanjos kasern. Det är bakgrunden till Coffin for the head of state, där en samlad Fela fokuserar sitt raseri och sin sorg i en av sina allra bästa protestlåtar.
I de första prognoserna från valet verkar det som om Obasanjos parti PDP går bakåt. Bland annat förlorar de mandatet i den styrande presidentens valkrets. Men än gäller det alltså inte presidentposten och, enligt Seun, är risken stor att det oavsett vem som vinner fortfarande kommer att vara diktaturens män som styr.
Fast alla i familjen Kuti bojkottar faktiskt inte valet. I Lagos kandiderar Fela Kutis 64-åriga kusin Yemisi Ransome-Kuti för en plats i senaten.

Verkar allt fortfarande lika rörigt? Här finns en karta som på ett väldigt tydligt sätt åtminstone förklarar varför det är så rörigt i den koloniala konstruktionen Nigeria. (Tipstack till Nairobikoll, som också skriver lite om sociala medier i valet)

Och så Coffin for the head of state, komplett med vinylknaster:

Fela Anikulapo Kuti - coffin for head of state (pt2) by tfakun10

From Africa with fury: rise

Här är en länk till recensionen av Seun Kutis andra skiva, publicerad idag i svenskan. En femma blev det, samma betyg som Seun Kuti & Fela's Egypt 80, fast den här är helt klart bättre. Grejen med den förra var framför allt att det var en så väldigt fin debut. Och så Mosquito song.
Förresten kommer både Seun och Femi till Roskilde i år, då blir det ännu svårare att inte se det hela som en tävling dem emellan.

Felas yngste pojk

Seun Kutis andra album. Klicka på bilden för att lyssna. På onsdag får ni en recension i svenskan.

(Nu dök det precis upp på Spotify också, men några minuter av exklusivitet var det i alla fall där)