A new Hindhi Zara

I never really understood why everyone was raving about Hindi Zahra. Or, I think I understood why, but found it ungrounded. Now I'm not so sure. Last night she made an awesome appearance at Clandestino festival, taking a big step away from the singer/songwriter esthetics that surrounds much of her work.

More surprises, good ones, were dub step dj Uzul and after him Gnawa Diffusion founder Amazigh Kateb, who doesn't only have a  name to die for, but also have incorporated elements (and some entire songs) of chaabi and raï in his repertoire.

More of all that in tomorrow's paper. And I wont link to any of Zara's songs, the studio versions don't do her performance yesterday any justice.

Here's the review in Svenska Dagbladet.

Harrachi sjunger Harrachi, eller ett blygsamt fynd i Paris

Det är några år sedan jag upptäckte Kamel el Harrachi. Det var mest tur, han hade gett ut en oansenlig, nästan ful cd där hans ansikte går över i ett fotografi av hans far, den kände algeriske oudspelaren och chaabisångaren Dahmane el Harrachi, men den hade i alla fall skyltplats på Fnac. Nova, tror jag det var, gillade den.
Musiken är inte heller den så anslående till att börja med, enkla, trogna tolkningar av faderns sånger. Inte alls som när exempelvis Rachid Taha tolkar Dahmane el Harrachi. Men det var någonting med hans sång, enkelheten och intensiteten som gjorde att jag fastnade och efter det har jag försökt att nämna honom då och då, till exempel i recensionen av praktverket Africa - 50 years of music and independence.
Chaabi är förresten en av alla de där folkliga, urbana stilarna som utvecklats kring Medelhavet och som från att ha ansetts som föraktliga sakta rört sig uppåt i samhället. Förmodligen kan man se den som ett förstadium till raï.
Just det, poängen: i morgon lördag kommer Kamel el Harrachi till Södra teatern, på Franska institutets initiativ.

(Och här är recensionen. Tillagt 2/5)