Med tanke på utveckllingen i Mali...

...är det kanske dags att återpublicera den här krönikan om tuaregerna, upproret och musiken. Lite för personligt hållen för sitt eget bästa, det viktiga i sammanhanget är naturligtvis medielogiken och den oundvikliga förenklingen, snarare än jag och mitt förhållande till gott och ont. Men i alla fall ett försök att problematisera.
Som komplement kan man läsa Africa is a country's översatta utdrag ur en intervju med Tinariwen, där de talar om det uppblossade upproret.

Och så krönikan, från början publicerad i Lira, nr 5 2011.

De där? Det är tuaregernas slavar. Han säger det i förbigående medan vi promenerar genom de drivor av sand som täcker alla öppna ytor i Timbuktu, men som är extra djupa på bakgator som den här. Han är själv tuareg. Människorna han talar om sitter och lagar mat framför några tält på en ödetomt, mellan två låga hus som ser nästan lika öde ut. Någon tittar upp men fortsätter sedan röra i grytan.

   Om ett par timmar ska karavanen med fyrhjulsdrivna bilar ge sig av mot Essakane och Festival au désert, tuaregernas berömda ökenfestival. Det är 2006 och två år efter att Tinariwen släppt Amassakoul, en av de skivor som gjort allra mest för att få upp världens ögon för musiklandet Mali. Ironiskt nog, eftersom flera av bandets medlemmar slogs mot just Malis regering i ett uppror på 90-talet. Och även om de själva talat sig varma för freden har marknadsföringen av dem slagit mynt av deras krigiska förflutna. För att inte tala om hur vi journalister gjort det. Ur ett rockestetiskt perspektiv är Tinariwen nämligen perfekta. Ingen kan vara mer rebell. Inga andra har, som det brukar skrivas om dem, ridit genom öknen med elgitarr över ena axeln och kalashnikov över den andra. Men det här med slavar. Plötsligt framstod tuaregerna inte alls som frihetshjältar utan ett herrefolk på dekis, slavägare som slogs för sina privilegier. Och den där nomad- och ökenromantiken blev genst mycket svårare att frammana.

   Ett par dagar senare sitter jag i ett tält som egentligen mest är ett lågt uppspänt soltak tillsammans med Almou Ansar, en av festivalens arrangörer. Utanför spelar lokala band evighetslånga låtar på ensträngade stråkinstrument och slagverk. Till slut ställer jag den fråga jag borde ha ställt redan i Timbuktu. Almou, som är ung, välutbildad och bosatt i Bamako, ser besvärad ut men säger att tuaregerna faktiskt brukade ha slavar, för inte så länge sedan, men att det inte längre är tillåtet.

   Det har gått fem år när jag träffar Almou i Stockholm. Vi har just tagit Djurgårdsfärjan och hans kusin Manny står dubbelvikt i rulltrappan upp till Skansen. Han mår illa, så blir det varje gång han går i en båt, även färjan över Niger, förklarar Almou. Sedan talar vi om nya, mindre uppror som brutit ut sen sist och hur Al Qaida trappat upp verksamheten i Sahara. Men det som verkligen ska förstöra tuaregernas anseende är ännu bara rykten. Efter ett par månader visar de sig vara sanna. Ghadaffi använder legosoldater från Niger och Mali, tuareger som inte bara tränat gerillakrigföring i Libyen utan också hjälper diktatorn att hålla befolkningen i schack. Idén om hjältemodiga frihetskämpar framstår nu som mer naiv än någonsin. Ändå känner jag ett starkt behov av att försvara tuaregerna, förklara vad de flesta redan vet eller inser, hur dåligt regeringarna i deras länder fungerar, att godtyckliga pennstreck på koloniala kartor skurit sönder ett område där de tidigare kunnat röra sig fritt och att svår torka förebådat varje uppror.

Sedan slår det mig att allt det här inte handlar så mycket om tuaregerna. Utan mer om mig. Hur jag gör Tinariwen, Tamikrest, Toumast, Tidawt och Terakaft, alla de här banden som precis som folket och deras språk börjar på T, till en sorts moralisk gisslan för mitt behov av att hitta ont och gott. Eller helt enkelt någon att hålla på. I stället för att låta dem vara nyskapande musiker i en extremt komplex situation av maktpolitik och osäkra livsförutsättningar.

   Det i sin tur får mig att tänka på hur Mohammed Ag Itlale, Tinariwens tidigare bandledare, svarade när jag för länge sedan frågade honom om situationen för tuaregerna efter upproret och om han kunde tänka sig att ta till vapen igen. Hur de hade det nu besvarade han med tystnad, men ett nytt krig? Om man har varit med om ett vill man aldrig någonsin vara med om ett till.

Lars Lovén

11 låtar från 2011

Den som vore i Köpenhamn

Donso Mogoya by Kaloo Bang

Timbuktu, not the city

In most of the the world Timbuktu refers to the former university city and metropolis in northern Mali, long since deprived of its glory. In England it's an expression for any place really distant. But in Sweden the first thing that comes to mind is the hip hop artist.

Yesterday he had an hour on Swedish radio in the annual summer series. A good hour, on racial identity, music and his first encounter with the city he chose as his stage alias.

Here's his talk. Unfortunately the music in the show (which most likely will prove to have been the best selection this summer) is reduced to short previews in the online version.

One interesting part is the one about the old Malian emperor Mansa Mousa's trip to Mecca, during which he singelhandedly started a financial crisis in Egypt by giving away huge amounts of gold, overflowing the local market. I mentioned the same episode (originally told by medieval Egypt historians) in a piece I wrote a couple of years ago on the history of the various Malian empires (in Swedish).

Stockholm Jazz Festival 1: A lost Ayisoba

The jazz festival has barely started but I already met the cousins (I thought they were brothers) Almou from the Festival au Desert, for a half hour talk about how to arrange a festival in the poorest part of one of the poorest countries in the world. Also said hi to Panji Anoff, Wanlov the Kubolor and King Ayisoba. Wanlov arrived barefeet, honouring his nickname The African Gypsy and defying the realities of Swedish summer (14 degrees and rain). King Ayisoba wore traditional garments and got lost at the airport, his pick up got the name wrong, maybe he was confused by the "king" part of it. Ayisoba still managed to get a ride into town somehow, waiting out the confusion at the hotell before the organizers were able to locate him.
But more of them tomorrow. Now the real festival starts. Tonight I will see, and write about, Zap Mama, who travelled far from her congolese roots. Too far? That's exactly what I intend to find out.

End of Clandestino

One more review from Clandestino. Here. Main character: Mulatu Astatke. Also starring: Khaira Arby. I've actually seen her once before, sic years ago at the Festial au Desert in Essakane, outside Timbuktu. But I don't remember much of that concert. I have a vague memory of a number of female drummers and singers sitting in a semi circle on stage. Quite traditional then and a lot different from the electrified performance in Göteborg. But it might well be a totaly different concert I remember.

I morgon Clandestino

Känner ni till Baloji? Sannolikt inte, den belgisk-kongolesiska rapparen har hittills gjort väldigt lite väsen av sig i Sverige, men är en av de mest spännande akterna på årets Clandestinofestival i Göteborg. Imorgon börjar den. Tio över tio sitter jag på tåget.

För någon månad sen stötte jag på festivalchefen Aleksander Motturi i Göteborg, på samma café som vanligt,  snett nedanför Oscar Fredriks kyrka. Han pratade om ständigt minskade anslag och antydde att årets festival kunde komma att bli en storslagen svanesång. Det vore bedrövligt, för den lilla, ibland vimsigt arrangerade elektroniska festival Clandestino var i början av 2000-talet har utvecklats till den kanske allra mest intressanta vad det gäller utomeuropeiska akter i Sverige. De var tidiga med Bassekou Kouyaté, Staff Benda Bilili och Konono no1, och då kom de sistnämnda ändå ett år för sent eftersom medlemmarna av den kongolesiska skrotensemblen första gången de var inbjudna inte beviljades visum till Sverige.

Årets största namn, åtminstone ur ett svenskt perspektiv, är Mulatu Astatke, kungen av ethiojazz, och marockanska singer/songwritern Hindi Zahra. I sig fina bokningar men åtminstone Zahra har det inte direkt saknats möjligheter att höra på sistone. Är det överraskningar man vill ha ska man snarare sikta in sig på Khaira Arby eller just Baloji, som rör sig precis i den där brytpunkten mellan tradition och modernitet.

Det som blir liggande i högar 1, Debademba

När jag någon gång klagar på hur få skivor som hittar till Sverige, kan ni påminna mig om hur få av dessa som jag i min tur recenserar. Dagens exempel på överblivet är Debademba, en duo från Mali och Burkina Faso, med sitt självbetitlade debutalbum.

Debademba - Debademba (Naïve/Border) 2011