Den som vore i Köpenhamn

Donso Mogoya by Kaloo Bang

Rasta president

Okej, förra inlägget kräver kanske en förklaring. Sajten tillhör Baba Chihabi, reggaeartist från Reunion, sedan något år raëlit och dessutom känd som Rasta president. Fast det är att ta ut segern lite i förskott. Här presenterar han sin kandidatur inför nästa års franska presidentval. Han ställde upp även förra gången. Kampanjlåten då hette Vote Rasta och inleds med orden "Sometimes I want to be the president", som ett eget, slappt svar på den klassiska frågan om man ska vilja ha makt för att bli en bra ledare, eller om den som absolut inte strävar efter det är mest lämpad.

A new Hindhi Zara

I never really understood why everyone was raving about Hindi Zahra. Or, I think I understood why, but found it ungrounded. Now I'm not so sure. Last night she made an awesome appearance at Clandestino festival, taking a big step away from the singer/songwriter esthetics that surrounds much of her work.

More surprises, good ones, were dub step dj Uzul and after him Gnawa Diffusion founder Amazigh Kateb, who doesn't only have a  name to die for, but also have incorporated elements (and some entire songs) of chaabi and raï in his repertoire.

More of all that in tomorrow's paper. And I wont link to any of Zara's songs, the studio versions don't do her performance yesterday any justice.

Here's the review in Svenska Dagbladet.

Harrachi sjunger Harrachi, eller ett blygsamt fynd i Paris

Det är några år sedan jag upptäckte Kamel el Harrachi. Det var mest tur, han hade gett ut en oansenlig, nästan ful cd där hans ansikte går över i ett fotografi av hans far, den kände algeriske oudspelaren och chaabisångaren Dahmane el Harrachi, men den hade i alla fall skyltplats på Fnac. Nova, tror jag det var, gillade den.
Musiken är inte heller den så anslående till att börja med, enkla, trogna tolkningar av faderns sånger. Inte alls som när exempelvis Rachid Taha tolkar Dahmane el Harrachi. Men det var någonting med hans sång, enkelheten och intensiteten som gjorde att jag fastnade och efter det har jag försökt att nämna honom då och då, till exempel i recensionen av praktverket Africa - 50 years of music and independence.
Chaabi är förresten en av alla de där folkliga, urbana stilarna som utvecklats kring Medelhavet och som från att ha ansetts som föraktliga sakta rört sig uppåt i samhället. Förmodligen kan man se den som ett förstadium till raï.
Just det, poängen: i morgon lördag kommer Kamel el Harrachi till Södra teatern, på Franska institutets initiativ.

(Och här är recensionen. Tillagt 2/5)

Musik på film, eller franska trubadurer och svenska

Det allra tråkigaste, bortsett från rena konsertfilmer, måste vara biografiska filmer om artister. Och ja, det gäller även Johnny Cash-filmen. På något sätt är det som om man plötsligt inte får ta sig några konstnärliga friheter alls, eller ens använda några roliga grepp, så fort det handlar om en verklig sångare. Kronologin är strikt, allt redovisas, inget fördjupas och om ingen dör i slutet så återupprättas artisten eller återupptäcks av en ny generation.
I helgen såg jag till slut två filmer jag, trots det, velat se ett tag. En om en snygg fransk sångare, en annan om en fet svensk trubadur. Fast för Cornelis skull hade det kanske varit bättre om jag hade låtit det gå lite längre tid där emellan. För där Gainsbourg - Vie Héroïque faktiskt är fantasifullt gjord och till och med rolig, så är Cornelis en enda lång räcka av folk som går in och ut genom portar, skriver på kontrakt och tidstypiska miljöer som inte fyller någon annan funktion än att vara just tidstypiska. Och så slutet... om ni inte sett filmen och till äventyrs vill göra det så kan ni sluta läsa här, fast tro mig, det spelar ingen roll... lite dramatiserat kan det beskrivas så här: Cornelis spelar på Roskilde, det är jättemånga i publiken, de är unga och de jublar. Cornelis har upptäckts av en ny generation. Cornelis blir glad.
Att jag såg dem så tätt inpå varandra gör också att jag inte riktigt vet hur bra Gainsbourg var, egentligen, men några timmar efter Cornelis kändes den som ett mästerverk.



Serge brottas med sin judiska identitet