...är det kanske dags att återpublicera den här krönikan om tuaregerna, upproret och musiken. Lite för personligt hållen för sitt eget bästa, det viktiga i sammanhanget är naturligtvis medielogiken och den oundvikliga förenklingen, snarare än jag och mitt förhållande till gott och ont. Men i alla fall ett försök att problematisera.
Som komplement kan man läsa Africa is a country's översatta
utdrag ur en intervju med Tinariwen, där de talar om det uppblossade upproret.
Och så krönikan, från början publicerad i
Lira, nr 5 2011.
De där? Det är tuaregernas slavar. Han säger det i förbigående medan vi promenerar genom de drivor av sand som täcker alla öppna ytor i Timbuktu, men som är extra djupa på bakgator som den här. Han är själv tuareg. Människorna han talar om sitter och lagar mat framför några tält på en ödetomt, mellan två låga hus som ser nästan lika öde ut. Någon tittar upp men fortsätter sedan röra i grytan. Om ett par timmar ska karavanen med fyrhjulsdrivna bilar ge sig av mot Essakane och Festival au désert, tuaregernas berömda ökenfestival. Det är 2006 och två år efter att Tinariwen släppt Amassakoul, en av de skivor som gjort allra mest för att få upp världens ögon för musiklandet Mali. Ironiskt nog, eftersom flera av bandets medlemmar slogs mot just Malis regering i ett uppror på 90-talet. Och även om de själva talat sig varma för freden har marknadsföringen av dem slagit mynt av deras krigiska förflutna. För att inte tala om hur vi journalister gjort det. Ur ett rockestetiskt perspektiv är Tinariwen nämligen perfekta. Ingen kan vara mer rebell. Inga andra har, som det brukar skrivas om dem, ridit genom öknen med elgitarr över ena axeln och kalashnikov över den andra. Men det här med slavar. Plötsligt framstod tuaregerna inte alls som frihetshjältar utan ett herrefolk på dekis, slavägare som slogs för sina privilegier. Och den där nomad- och ökenromantiken blev genst mycket svårare att frammana.
Ett par dagar senare sitter jag i ett tält som egentligen mest är ett lågt uppspänt soltak tillsammans med Almou Ansar, en av festivalens arrangörer. Utanför spelar lokala band evighetslånga låtar på ensträngade stråkinstrument och slagverk. Till slut ställer jag den fråga jag borde ha ställt redan i Timbuktu. Almou, som är ung, välutbildad och bosatt i Bamako, ser besvärad ut men säger att tuaregerna faktiskt brukade ha slavar, för inte så länge sedan, men att det inte längre är tillåtet.
Det har gått fem år när jag träffar Almou i Stockholm. Vi har just tagit Djurgårdsfärjan och hans kusin Manny står dubbelvikt i rulltrappan upp till Skansen. Han mår illa, så blir det varje gång han går i en båt, även färjan över Niger, förklarar Almou. Sedan talar vi om nya, mindre uppror som brutit ut sen sist och hur Al Qaida trappat upp verksamheten i Sahara. Men det som verkligen ska förstöra tuaregernas anseende är ännu bara rykten. Efter ett par månader visar de sig vara sanna. Ghadaffi använder legosoldater från Niger och Mali, tuareger som inte bara tränat gerillakrigföring i Libyen utan också hjälper diktatorn att hålla befolkningen i schack. Idén om hjältemodiga frihetskämpar framstår nu som mer naiv än någonsin. Ändå känner jag ett starkt behov av att försvara tuaregerna, förklara vad de flesta redan vet eller inser, hur dåligt regeringarna i deras länder fungerar, att godtyckliga pennstreck på koloniala kartor skurit sönder ett område där de tidigare kunnat röra sig fritt och att svår torka förebådat varje uppror.
Sedan slår det mig att allt det här inte handlar så mycket om tuaregerna. Utan mer om mig. Hur jag gör Tinariwen, Tamikrest, Toumast, Tidawt och Terakaft, alla de här banden som precis som folket och deras språk börjar på T, till en sorts moralisk gisslan för mitt behov av att hitta ont och gott. Eller helt enkelt någon att hålla på. I stället för att låta dem vara nyskapande musiker i en extremt komplex situation av maktpolitik och osäkra livsförutsättningar.
Det i sin tur får mig att tänka på hur Mohammed Ag Itlale, Tinariwens tidigare bandledare, svarade när jag för länge sedan frågade honom om situationen för tuaregerna efter upproret och om han kunde tänka sig att ta till vapen igen. Hur de hade det nu besvarade han med tystnad, men ett nytt krig? Om man har varit med om ett vill man aldrig någonsin vara med om ett till.
Lars Lovén
Lars Lovén skriver om musik
