God jul!

11 låtar från 2011

2011 års bästa från 2010

Imorgon kommer årets skivor i SvD. Jag kan redan nu förvarna om att electrocumbiaåret 2011 nästan inte kommer att märks av över huvud taget. Den kreativa boomen i länder som Argentina och Colombia verkar hittills inte ha resulterat i lika många album som artister (eller ungefär lika många, men det är ju en ganska låg kvot). Och med det avsevärda förbehållet att jag bara har upptäckt en bråkdel: de är ofta ganska ojämna eller släppta 2010 men hårt lanserade i år. Kanske letar sig bästa album 2011 hit någon gång i slutet på 2012. Tills dess får vi nöja oss med årets bästa skiva som inte är från i år (och som egentligen bygger minst lika mycket på andinsk folkmusik som på cumbia, men det tar vi någon annan gång, tillsammans med samtalet om panflöjt, El Condor Pasa och gatumusiker).
Quimey Neuquen från Rio Arriba med Chancha via Circuito

Hela Rio Arriba finns här:

Chancha Via Circuito - Rio Arriba 2010 by zzkrecords

Per Lovén om musik

Min bror och hans alldeles nystartade dagens-låt-blogg hittar ni här.Oftare, souligare och mycket mer göteborgsk.

Medelklassens globala kulturarv

Ikväll: Argentinsk tv-spelsmusik på Södra teatern med Super Guachin. Ombyggda C-64, upphottade gameboys etc. Cumbia enligt det där latinamerikanska (och afrikanska) bruket att genrebestämma musik utifrån nästan enbart rytmen. Electronica annars. Här är i alla fall en intervju.

08. Super Guachin [ARG] Eng. from Projeto Nosotros on Vimeo.

Nanushkas Kaleidoskop

Kanske har ni redan hört det här, för en vecka sedan ungefär på radio. Men jag vill ändå rekommendera Nanushka Yeamans fina (här använder jag inte fin som en slapp synonym för bra, det är fint) program från P2:s Kaleidoskop.

Wanlov och Ayisoba i Stockholm - del 3

The fokn dunaquest in Budapest, ja alltså Wanov och Mensas första album som Fokn Bois, recenseras på onsdag. Mer om det, och duons alldeles förtjusande hiplifemusikal, då. Men först ett klipp från i somras som jag just råkade snubbla över.

Den som vore i Köpenhamn

Donso Mogoya by Kaloo Bang

Selam, en sammanfattning

Selam African Festival. Aurelio avslutade på ett alldeles lysande sätt. Framför mig dansade en lycklig före detta skivaffärsägare, strax därpå sa han skrattande att den mest afrikanska artisten på festivalen inte ens var från Afrika. Aurelio kommer från Honduras.
Mer om det, om musiker med tveksamma estetiska ideal och om hur Hakim gått tillbaka till den egyptiska shaabins gyllene 70-tal kan ni läsa här, här och här.

Hakim

En vit fläck mindre

Ibland känns det som om all vinylarkeologi, vågen av samlingsskivor och själva det bottenlösa med youtube gjort att det inte längre finns några vita fläckar på musikkartan. Det stämmer inte, ta till exempel Liberia. Fast så flyttade Akwaaba-Benjamin till Ghana och strax dök den här samlingen upp:

Solsystemet

I kväll: Systema Solar. Världens bästa gruppnamn, i synnerhet för ett soundsystem. Också den allra roligaste bokningen i Södra teaterns stora cumbiasatsning. Att det colombianska 8-mannabandets musik inte självklart kan klassificeras som cumbia är i sammanhanget helt ointressant.

Rasta president

Okej, förra inlägget kräver kanske en förklaring. Sajten tillhör Baba Chihabi, reggaeartist från Reunion, sedan något år raëlit och dessutom känd som Rasta president. Fast det är att ta ut segern lite i förskott. Här presenterar han sin kandidatur inför nästa års franska presidentval. Han ställde upp även förra gången. Kampanjlåten då hette Vote Rasta och inleds med orden "Sometimes I want to be the president", som ett eget, slappt svar på den klassiska frågan om man ska vilja ha makt för att bli en bra ledare, eller om den som absolut inte strävar efter det är mest lämpad.

Farligt att rösta rasta

Rebonjour Tony Allen

Första gången jag såg Tony Allen spela är faktiskt fortfarande den bästa. Nej, jag hade inte åldern inne för att åka till Lagos på 70-talet, det var i stället en helt ordinär kväll i Göteborg kring millennieskiftet. Fast för mig var den mörk och dov. Allt jag hade planerat hade just visat sig vara en lite pinsam förhoppning och jag gick omkring med en känsla av att saker rasade ihop omkring mig, som om jag vore inne i en romantisk dikt och världen verkligen sysslade med sådant som att spegla mitt inre tillstånd.
Jag satt vid ett av de där runda borden framför scen på Nefertiti. Rytmerna gick rakt in i mitt kaos och jag försökte hantera de märkliga effekter det gav upphov till. Grät jag och gungade frenetiskt på stolen? Satt jag bara med huvudet i händerna och försökte förstå? Jag vet inte. Men jag minns känslan av att ha förflyttats till ett annat plan. Det var efter skivan Home Cooking, det första riktigt bra Tony Allen gjort på mycket lång tid och han hade ett sparsmakat franskt band med sig, en gitarrist, en basist och kanske också någon på keyboard. I vilket fall inget blås, knappt någon sång och absolut inga utsmyckningar. Sen var det slut. Det också. Nån av mina franska kompisar försökte få med sig bandet på efterfest men antingen var det Tony Allen som ville men inte gitarristen, eller så var det tvärt om.

Sen dess har jag sett honom i ett antal konstellationer, oftast bra, enda gången han egentligen gjort mig besviken var på Södra teatern för fem år sedan. Jag träffade honom också för ett par år sedan över en middag i Paris och gjorde den här intervjun. På onsdag (12 oktober) är det dags igen. Tony Allen spelar med Jimi Tenor på Strand. Anna och Sebastian i High Life spelar skivor, vilka annars?

Bara coupé-décalé tack!

En vecka för sent eller så, men tack för en fantastisk kväll på Afrodicted på Moriskan i Malmö, Rusty Beat, Mango Bi Family och alla som dansade. Ja, särskilt tack för den fantastiska coupé-décalédansen alldeles till vänster om dj-båset. Just ni stod också verkligen demonstrativt stilla varje gång låten inte var från Elfenbenskusten, trots att resten av dansgolvet inte alls verkade förstå skillnaden.
Hade kvällen bara varit en kvart längre och musiken hunnit bli ännu lite hårdare skulle ni föresten även fått höra den här Joelito-remixen.

Boogaloo - Xibaba - Joelito Remix by Joelito

Revolutionärer och revolutionärer

Han pratar om Tupac som sin stora förebild. Inte främst musikaliskt utan som revolutionär. Det är bisarrt, tycker jag, men säger ingenting. Det är besvärligt nog att intervjua via telefon och tolk, även utan att hamna i ett infekterat missförstånd. Och folk tenderar att ta illa upp när man säger något ofördelaktigt om deras idoler. Men ärligt talat, kan något politiskt ställningstagande i USA jämföras med att utmana en våldsam och våldsbenägen diktatur och mot alla odds gå segrande ur kampen? Här är en liten intervju med Hamad Ben Amor, El General, den tunisiske rappare som gav arabvåren dess soundtrack.

För er som är i Stockholm spelar han i kväll på Södra teatern.

Det kan den visst

Det är en anspråksfull, närmast pretentiös rad, men jag brukar få den på hjärnan ibland. "Sometimes even music can not substitute for tears." Det är Paul Simon i Cool River (och egentligen är raden innan, My life's so common it disappears, roligare). Men nu var det Esma Redzepova som fick mig att tänka på den, som närmare bestämt fick mig att tänka att det kan den fan visst. Musiken. Låten är Chaje Shukarije och redan inledningsskriket är bland det vackraste som spelats in. Eller jag menar, vacker, vaddå, det är ett skrik som täcker in alla de olika känslolägen som hittills registrerats hos människan, av litteraturen så väl som psykologin. De klipp jag hittat på nätet är tyvärr alla av sämre versioner, men jämför gärna den tidiga inspelningen i videon nedan med sången som den låter på samlingen Queen of the gypsies från 2001, och hör hur Esma växt som sångerska.
Eller kom och lyssna på henne i kväll på Södra teatern.
Det var det. Välkomna tillbaka och trevlig höst!



Chaje Shukarije på Spotify,

A little more Roskilde, then vacation

Trying to have a vacation here, so this is likely the last post for awhile. I hope to be able to, remember to and feel like getting back to why cumbia had such a big spot at this year's festival, the truly awesome dj-set by Awesome Tapes from Africa and why John Grant gave a perfect concert but still failed to impress me.
But for now you'll have to do with two of my discoveries: When I first heard Yemen Blues from a distance I mistook them for Oudaden, due to the gnawalike rhythm. Here's a somewhat softer song by the Yemeni-Israeli band.



And Jagwa Music from Tanzania, who played late at night on staurday, after Fally Ipupa (whom you can read about here, in Swedish). The clip is not from Roskilde.

Friday at Roskilde, Rango, rain and the Kuti brothers

Short report from Roskilde in Svenska Dagbladet, covering Shangaan Electro, Rango and the Kuti brothers. I could of course have written more, much more, about the similarities and differences between Femi and Seun Kuti, and their bands, comparisons that would all be flattering to Seun. But I have already done that a lot and I also start to feel like an example of why fans are such bad critics.

Cumbia at Roskilde and in Stockholm

A humble start for the Roskilde Festival, Pj Harvey, Iron Maiden and rain. None of it too interesting. But before that, Frente Cumbiero from Colombia! Great concert and an interesting talk about cumbia afterwards with Mario Galeano, the band's musical director. More of that in a few days.

Bestiales 77 by FRENTECUMBIERO

There are quite a few cumbia bands at Roskilde this year and meantime in Stockholm Américo and Chico Trujillo are playing at the Selam Sounds mini festival. Here's a long article about chilean superstar Américo and some stuff about cumbia in general. And here's a couple of cumbia youtube clip. Just wish I had had the talk to Mario before writing it. 

Timbuktu, not the city

In most of the the world Timbuktu refers to the former university city and metropolis in northern Mali, long since deprived of its glory. In England it's an expression for any place really distant. But in Sweden the first thing that comes to mind is the hip hop artist.

Yesterday he had an hour on Swedish radio in the annual summer series. A good hour, on racial identity, music and his first encounter with the city he chose as his stage alias.

Here's his talk. Unfortunately the music in the show (which most likely will prove to have been the best selection this summer) is reduced to short previews in the online version.

One interesting part is the one about the old Malian emperor Mansa Mousa's trip to Mecca, during which he singelhandedly started a financial crisis in Egypt by giving away huge amounts of gold, overflowing the local market. I mentioned the same episode (originally told by medieval Egypt historians) in a piece I wrote a couple of years ago on the history of the various Malian empires (in Swedish).

Close reading the Roskilde spilleplan

Intended schedule. Perhaps a little optimistic.


Thursday:
Frente Cumbiero
Daniel Norgren
PJ Harvey

Friday:
Wang Lee
Bright Eyes
La Makhina del Karibia
Seun Anikulapo Kuti AND Femi Kuti
Shangaan Electro
Rango
M.I.A.
Juju
Gonga Sain

Saturday:
Shutka Roma Rap
Ililta Band
The Tallest Man on Earth
OFWGkTA
Ouaden
Calle 13
Congotronics
Ivo Papasov
Fally Ipupa
Awesome tapes from Africa
Jagwa Music

Sunday:
Tremor
Chancha Via Circuito
Afro Cubism
Anibal Valesquez Y Los Locos Del Swing
Big Boi
Justin Townes Earle

Stockholm Jazz Festival 4: Late night at Fasching with Wanlov and Ayisoba

Seun to play with Femi at Roskilde

Stuck in heaps of Cumbia at the moment, but I just saw an interesting detail in the Spilleplan for the Roskilde Festival.

Yes, it is Femi Kuti & Positive Force, same stage and same time as his younger brother Seun and his (and before that their father's) band Egypt 80. The two have often been portraid as, if not enemies then at least rivals. That may have of course have been exaggerations, or simply a well established literary convention one could easily slip into, but it's still a concert not to miss. Apart from the Kuti brothers performing together, there are also the practical problems (and artistic possibilities) of two 15 man afro beat bands sharing one stage.

Stockholm Jazz Festival 3: Kuti and the wind

For the benefit of my swedish readers, here's the links to the reviews of Zap Mama's and Seun Kuti's concerts. If I seem a bit negative I, well I guess I was, but at least in the case of Kuti I just couldn't write about the concert without taking into account the impact of the wind, the cold and the seated audience. The show in itself was really good though and the simple fact that he played the here an example of how the jazz festival has become more interesting lately.

Stockholm Jazz Festival 2: Wanlov and Ayisoba playing in the lobby (almost)

I have some poor quality footage of Wanlov and Ayisoba playing at Clarion Sign in Stockholm, but until I'm able to upload it, and perhaps also find some material from their late night jam at Fasching, here's a short clip uploaded by Pidgen Music yesterday.

Also coming up later: a brief summary of the seminar between me and Panji at the hotel.

Stockholm Jazz Festival 1: A lost Ayisoba

The jazz festival has barely started but I already met the cousins (I thought they were brothers) Almou from the Festival au Desert, for a half hour talk about how to arrange a festival in the poorest part of one of the poorest countries in the world. Also said hi to Panji Anoff, Wanlov the Kubolor and King Ayisoba. Wanlov arrived barefeet, honouring his nickname The African Gypsy and defying the realities of Swedish summer (14 degrees and rain). King Ayisoba wore traditional garments and got lost at the airport, his pick up got the name wrong, maybe he was confused by the "king" part of it. Ayisoba still managed to get a ride into town somehow, waiting out the confusion at the hotell before the organizers were able to locate him.
But more of them tomorrow. Now the real festival starts. Tonight I will see, and write about, Zap Mama, who travelled far from her congolese roots. Too far? That's exactly what I intend to find out.

No visa for Yaa Pono... means Wanlov is coming

As always with african artists visiting, the visa procedure is a major factor. And that has nothing to do with third world bureaucrazy, only with Europe's fear of people staying here. A few hours ago I got to know that Yaa Pono had not been granted his visa in time. Which deprives Stockholm of one of the more interesting, up and coming hip life artists. But the replacement is quite good. Wanlov the Kubolor already have the required visa, since he's been touring in Europe until recently. So it will be King Ayisoba and Wanlov performing on saturday, first in the afternoon at the hotel Clarion Sign, after mine and Panji's hiplife-talk. Then, late at night, at the jam session at jazz club Fasching.

End of Clandestino

One more review from Clandestino. Here. Main character: Mulatu Astatke. Also starring: Khaira Arby. I've actually seen her once before, sic years ago at the Festial au Desert in Essakane, outside Timbuktu. But I don't remember much of that concert. I have a vague memory of a number of female drummers and singers sitting in a semi circle on stage. Quite traditional then and a lot different from the electrified performance in Göteborg. But it might well be a totaly different concert I remember.

A new Hindhi Zara

I never really understood why everyone was raving about Hindi Zahra. Or, I think I understood why, but found it ungrounded. Now I'm not so sure. Last night she made an awesome appearance at Clandestino festival, taking a big step away from the singer/songwriter esthetics that surrounds much of her work.

More surprises, good ones, were dub step dj Uzul and after him Gnawa Diffusion founder Amazigh Kateb, who doesn't only have a  name to die for, but also have incorporated elements (and some entire songs) of chaabi and raï in his repertoire.

More of all that in tomorrow's paper. And I wont link to any of Zara's songs, the studio versions don't do her performance yesterday any justice.

Here's the review in Svenska Dagbladet.

I morgon Clandestino

Känner ni till Baloji? Sannolikt inte, den belgisk-kongolesiska rapparen har hittills gjort väldigt lite väsen av sig i Sverige, men är en av de mest spännande akterna på årets Clandestinofestival i Göteborg. Imorgon börjar den. Tio över tio sitter jag på tåget.

För någon månad sen stötte jag på festivalchefen Aleksander Motturi i Göteborg, på samma café som vanligt,  snett nedanför Oscar Fredriks kyrka. Han pratade om ständigt minskade anslag och antydde att årets festival kunde komma att bli en storslagen svanesång. Det vore bedrövligt, för den lilla, ibland vimsigt arrangerade elektroniska festival Clandestino var i början av 2000-talet har utvecklats till den kanske allra mest intressanta vad det gäller utomeuropeiska akter i Sverige. De var tidiga med Bassekou Kouyaté, Staff Benda Bilili och Konono no1, och då kom de sistnämnda ändå ett år för sent eftersom medlemmarna av den kongolesiska skrotensemblen första gången de var inbjudna inte beviljades visum till Sverige.

Årets största namn, åtminstone ur ett svenskt perspektiv, är Mulatu Astatke, kungen av ethiojazz, och marockanska singer/songwritern Hindi Zahra. I sig fina bokningar men åtminstone Zahra har det inte direkt saknats möjligheter att höra på sistone. Är det överraskningar man vill ha ska man snarare sikta in sig på Khaira Arby eller just Baloji, som rör sig precis i den där brytpunkten mellan tradition och modernitet.

Eagerly awaiting Panji, Pono and Ayisoba

I know this is starting to seem like a blog about Ghana. It is not. But going there last autumn left so many leads to follow up. In this specific case though, they seem to have followed me up. A few weeks ago Clara from Stockholm Jazz Festival called after reading my hiplife text and asked for people in Ghana to invite for a panel talk and perhaps a concert. Leading to record company owner and producer Panji Anoff coming to Stockholm in a week and a half for a discussion about the music industries of Africa, traditional elements in modern music or, well, whatever we decide to talk about. See us at Clarion Sign Hotel Saturday 18/6 14.00.
I also mentioned Yaa Pono, King Ayisoba and Wanlov the Kubulor and the two first ended up accompanying Panji and will play after the discussion and are also supposed to appear in some way later the same night at the jam session at jazz club Fasching.
Also playing at the festival: Bobby Womac, Chic and Seun Kuti & The Egypt 80.
Also talking: Manny & Almou Mansar, the two touareg brothers who arranges the Festival au Desert at Essakane outside Timbuktu.


And here's Yaa Pono in a video apparently shot at the Anoff villa.

Not so Magic

Also, here's a link to my review of ivorian zouglou stars Magic Systems new, rather dull album Touté Kalé in Svenska Dagbladet. My main points: Auto tune used as a mark of contemporariness, without finesse and (of course) not as a singing aid, which could have been excused. But worse is the surprising lack of interesting rhythms.

Their pre auto tune stuff is sharper though and I'm still looking forward to the concert 3/6 at Münchenbryggeriet here in Stockholm, if a little less than before.

Ebo Taylor in Stockholm or The missing link

The minor news is that I decided to switch to English in this blog. Due to the visitor statistics and the quite international subject (and of course at the risk of being ridiculed). A bit more interesting perhaps is the fact that Ebo Taylor is playing in Stockholm tonight at Göta Källare. Just having an old highlife star playing here is something. But Ebo Taylor is more than that, he is also a living example of the connections between highlife and afro beat. I didn't get the chance to meet him in person in Accra but I got to hear a lot about him from mr Essiebons, a gentleman in his eighties and also head of the family run Essiebons Music, with Ebo Taylor and CK Mann as its biggest stars.

Anyway, here's Taylor talking about the development of highlife and the influence of Nigerian music in Ghana.

And a Spotify link to Life and Death, the album Ebo Taylor released last year, mixing re-recorded classics and newly written songs. All in a slightly more psychedelic setting than you would have expected.

27/5: Linking to my review. A reader has commented on me not mentioning how good the concert in fact was. I thought I did, but maybe I got too stuck in the history of afro beat and other fascinating topics. Reading this review of the same concert, it does strike me that I sound a bit theoretical. So, just to be clear about it, Ebo Taylor indeed was awesome.

Nueva cumbia och ett eklektiskt smorgasbord

Den här bloggen ska inte förvandlas till en kyrkogård för länkar till mina egna artiklar, men de senaste veckorna är det ungefär vad jag hunnit med. Här är i alla fall recensionen av det chilenska nueva cumbia-bandet Chilombiana, som spelade på Etablissemanget (det som brukade kallas Mosebacke) i lördags. Och cumbia är en stil som ni kommer att få höra mycket mer av framöver. Se det som ett löfte, inte som ett hot.

Låt mig också få tipsa om  Jo/No's utmärkta blogg eller eklektiska smorgasbord. Där kan man bland annat kan läsa om min nubiske favorit, Ali Hassan Kuban. Och lyssna förstås. Låt mig rekommendera låt nr 2.

En koloss i Addis

Addis through the looking glass är Dub Colossus andra skiva och betydligt mer lyckad än debuten. Ja faktiskt en skiva jag, utan att ha vetat om det, har gått och väntat på. Här recenserar jag den i dagens SvD. (När den dyker upp på nätet får ni en lyssningslänk)

Fördjupande lyssning finns här, här och här.

Andra recensioner av skivan här och här.

"Bumerangen, mina vänner!"

Flera gånger de senaste veckorna har jag faktiskt lyckats ratta in P3 utan att hamna i ett humorprogram, eller för den delen ett program utan humor men där programledaren pratar med skojröst. Igår var det Jasons spellista, där Jason Diakité (Timbuktu) spelade afrikansk musik i en timme. Tyngdpunkten någonstans i Ghana och till det lite grundläggande prat om kulturella influenser kors och tvärs över Atlanten, ja, ni vet, export av slavar, import av afrokubansk musik och funk etc. Eller för att sno en oneliner från Jason själv: "Det är det som är bumerangen, mina vänner!" Alldeles utmärkt.

Harrachi sjunger Harrachi, eller ett blygsamt fynd i Paris

Det är några år sedan jag upptäckte Kamel el Harrachi. Det var mest tur, han hade gett ut en oansenlig, nästan ful cd där hans ansikte går över i ett fotografi av hans far, den kände algeriske oudspelaren och chaabisångaren Dahmane el Harrachi, men den hade i alla fall skyltplats på Fnac. Nova, tror jag det var, gillade den.
Musiken är inte heller den så anslående till att börja med, enkla, trogna tolkningar av faderns sånger. Inte alls som när exempelvis Rachid Taha tolkar Dahmane el Harrachi. Men det var någonting med hans sång, enkelheten och intensiteten som gjorde att jag fastnade och efter det har jag försökt att nämna honom då och då, till exempel i recensionen av praktverket Africa - 50 years of music and independence.
Chaabi är förresten en av alla de där folkliga, urbana stilarna som utvecklats kring Medelhavet och som från att ha ansetts som föraktliga sakta rört sig uppåt i samhället. Förmodligen kan man se den som ett förstadium till raï.
Just det, poängen: i morgon lördag kommer Kamel el Harrachi till Södra teatern, på Franska institutets initiativ.

(Och här är recensionen. Tillagt 2/5)

En avstickare till Sverige och Siri Karlsson

Det är sällan jag skriver om svenska saker här, eller för den delen folkmusik. Jag har egentligen inga planer på att börja med det heller, men ska man göra ett undantag för något är det Grand Fuego med Siri Karlsson. Eller för att citera Kalle Tiderman i SvD, "I sitt musikaliska tilltal är de i en klass för sig. Deras andra platta Gran Fuego är kort och gott fantastisk." (Patrik Lindgrens recension i GP är också mycket positiv).
Här har de utvecklat allt som var bra med till exempel Nästa Bandhagen och gör folkmusik som är helt och fullt samtida. Med bara en liten överdrift kan man istället vända på det och så har man experimenterande pop djupt, djupt rotad i traditionen. Plötsligt inte så långt ifrån det som många av de afrikanska artister jag skriver om försöker göra.

Siri Karlsson - Passageraren by florafauna

(Nu finns hela Gran Fuego på Spotify, 28/4)

Obour med Obour

På tal om aktuella hiplifealbum vore det direkt synd att inte nämna Obour med Obour, från den kommande skivan Back to Obour. Lite mer hiplife, lite mer folksaga. Här skrev jag förresten att skivan redan hade släppts. Så är det inte.

Mp3 Obour by Obour

African Gypsy

Wanlov the Kubolor, alternativ hiplifeartist från Ghana som jag pratade med i förra numret av Lira (reportaget finns inte på nätet). För ett par veckor sedan släpptes hans album Brown Card i Ghana. Bor man någon annanstans får man tills vidare nöja sig med det här. Fast det är verkligen inte så illa.

Wanlov The Kubolor - African Gypsy ft Keziah Jones by Wanlov

Det som blir liggande i högar 2, Bola Johnson

Lagos, Nigeria, precis i brytpunkten mellan highlife och afrobeat.

Bola Johnson - Man no die (Vampisoul/Border) 2011

Det som blir liggande i högar 1, Debademba

När jag någon gång klagar på hur få skivor som hittar till Sverige, kan ni påminna mig om hur få av dessa som jag i min tur recenserar. Dagens exempel på överblivet är Debademba, en duo från Mali och Burkina Faso, med sitt självbetitlade debutalbum.

Debademba - Debademba (Naïve/Border) 2011

Etiopiskt på Swedish Palms

Dagens inlägg blir ett gästspel på Swedish Palms, den blogg som Sebastian och Anna från High life driver när de inte sprider tropisk musik på Stockholms dansgolv eller i P3. Det handlar om Etiopien.

I valet i Nigeria, som jag skrev om här, har valkommissionen förresten just utsett en vinnare. Det blev den sittande presidenten Goodluck Jonathan som stort besegrade den forne diktatorn Muhammadu Buhari. Nuhu Ribadu, som tidigare lett Nigerias antikorruptionsmyndighet, vann bara i en delstat.

En timme Kongo i P3

När kongolesiske storstjärnan Fally Ipupa besökte Stockholm och Göta Källare för två veckor sedan försökte ett hundratal demonstranter stoppa konserten. Även tidigare spelningar i Europa hade möts av protester och när Ipupa skulle besöka Sverige förra året fick han vända efter att lokalen hade bombhotats.

I onsdags sände Musikguiden i P3 en hel timme om kongolesisk musik i allmänhet och Fally Ipupa i synnerhet. Michelle Kabwe, Anna Lindström och Måns Månsson pratar bland annat om hur vanligt det är att artister hyllar politiker i Afrika, och om Kongos moderna musikhistoria, från rumba till soukous och coupé-décalé. (Fast ska man vara petig brukar just den stilens ursprung tillskrivas exil-ivorianer i Paris). Man får också  höra den intervju Märta Myrsteners gjorde med Fally Ipupa, strax före konserten, där han säger att han absolut inte spelar soukous, utan den helt egna stilen fallynisation. När intervjun sedan snuddar vid politik avbryter han den tvärt.

Familjen Kuti och valet i Nigeria

Igår inleddes parlaments- och senatsvalet i Nigeria. (Presidentvalet är uppskjutet och hålls om en vecka.) Som vanligt har det kantats av våldsamheter och misstänkt valfusk, men kanske trots allt lite mindre så än vad många i landet fruktat.
Det är förstås lättsinnigt att använda det här som en förevändning för att länka till lite schysst afrobeat, men familjen Kuti är faktiskt en utmärkt introduktion till nigeriansk politik, eller rättare sagt till problemen med nigeriansk politik.
Låt oss börja med den presidentkandidat som av olika bedömare anses ha näst eller tredje mest chans till posten, Muhammadu Buhari. Han har redan en gång tidigare styrt Nigeria, som diktator under åren 1983-85, innan han avsattes i en kupp. På hans order kastades Fela i fängelse i 20 månader, som egentligen skulle ha varit 5 år. Han finns också (mindre smickrande) porträtterad på omslaget till Beasts of no nation.

En annan kandidat är förre chefen för korruptionsmyndigheten i Nigeria, Nuhu Ribadu, som avskedades från sitt jobb och tvingades i landsflykt när han blev för framgångsrik. Här intervjuas han i Fokus. I Obasanjo don play you wayo på Africa for Africa sjunger Femi Kuti just om den nigerianska statens ambivalenta satsning på korruptionsbekämpning under Olusegun Obasanjo, landets första någorlunda demokratiskt valde president efter en lång rad av diktatorer.  Men det innebär inte att Femi stöder Ribadu, i en intervju i DN igår sa han tvärt om att han skulle säga åt sina lyssnare att inte rösta. (av någon anledning verkar den inte gå att hitta på dn.se)
Felas yngste son Seun har visserligen själv, i likhet med fadern, försökt registrera ett eget parti och nekats, men är annars minst lika pessimistisk inför den kommande valet. I en intervju full av briljanta onliners i The Guardian framgår det att ett av problemen är Olusegun Obasanjos fortsatta inflytande över politiken. Glömde jag att säga det? Obasanjo  var inte bara vald president på 2000-talet, han var militärdiktator på 70-talet också och den vars soldater tog livet av Felas åldriga mor genom att kasta ut henne genom ett fönster. Fela svarade med att föra sin mors kista i procession till Obasanjos kasern. Det är bakgrunden till Coffin for the head of state, där en samlad Fela fokuserar sitt raseri och sin sorg i en av sina allra bästa protestlåtar.
I de första prognoserna från valet verkar det som om Obasanjos parti PDP går bakåt. Bland annat förlorar de mandatet i den styrande presidentens valkrets. Men än gäller det alltså inte presidentposten och, enligt Seun, är risken stor att det oavsett vem som vinner fortfarande kommer att vara diktaturens män som styr.
Fast alla i familjen Kuti bojkottar faktiskt inte valet. I Lagos kandiderar Fela Kutis 64-åriga kusin Yemisi Ransome-Kuti för en plats i senaten.

Verkar allt fortfarande lika rörigt? Här finns en karta som på ett väldigt tydligt sätt åtminstone förklarar varför det är så rörigt i den koloniala konstruktionen Nigeria. (Tipstack till Nairobikoll, som också skriver lite om sociala medier i valet)

Och så Coffin for the head of state, komplett med vinylknaster:

Fela Anikulapo Kuti - coffin for head of state (pt2) by tfakun10

Ljiljanas mörker

Idag är det den romska nationaldagen. Det är också nästan ett år sedan den i mitt tycke allra finaste romska sångerskan dog. Ljiljana Buttler, året innan hade hon släppt Frozen Roses, kanske hennes bästa album, definitivt det sorgligaste. Vemod räcker inte som beskrivning, det var svart. Men allt det här har jag ju redan skrivit om, i en krönika i svenskan en vecka efter hennes död:

Jag skulle ha intervjuat henne för ett par veckor sedan men det ställdes in. Sedan även hennes konsert på Södra teatern. Så i torsdags kom ett kortfattat mejl som meddelade att hon var död.

Ljiljana Buttler, ingen sjöng vackrare, ingen med samma smärta.

   Vid sin död var hon 66 år och karriären pekade uppåt. Men det hade tagit lång tid för den romska sångerskan att nå dit. Debuten skedde redan vid 12 års ålder. Egentligen var det hennes mor som skulle ha sjungit på det lokala kaféet i Belgrad men hon var sjuk och dottern tog hennes plats. Året därpå övergavs Ljiljana av samma moder och vid 14 fick hon själv sitt första barn. När hon lämnade Jugoslavien strax före krigsutbrottet var hon en stjärna, men hamnade i Tyskland där hon försörjde sig och sina barn genom att städa toaletter, lika överkvalificerad för sitt jobb som någonsin en högskoleutbildad iransk taxichaffis i Stockholm.

   Ungefär så. Exakt vet jag inte, ingen verkar veta. De uppgifter som cirkulerar på nätet är få och delvis motsägelsefulla och i de enstaka intervjuer hon gav var Ljiljana kortfattad och pratade hellre om musik. Men säkert är att det var producenten Dragi Sestic som spårade upp henne i Düsseldorf och ägnade 18 månader åt att övertala henne att återvända till musiken.

   Jag hade hoppats på att få veta mer om det, om livet i anonymitet och det som stjärna i Jugoslavien. Så blev det alltså inte. Ännu mer hade jag hoppats på att få höra henne sjunga igen, som den gång hon på Kägelbanan, under de få låtar hon stod på scen, förvandlade en kaotisk och ganska usel konsert med Mostar Sevdah Reunion till ett ögonblick utanför tiden.

   Men det som är sorgligt på riktigt är att hon aldrig kommer att göra mer musik. De tre skivor hon spelade in efter återupptäckten är mästerliga. Och kanske finns det material djupt ner i Radio Belgrads arkiv som säger något annat, men hennes allra sista skiva var hennes bästa och något av det mest vemodiga som någonsin givits ut. Nej, vemod är för svagt. Frozen Roses är ett berg av sorg. Eller låt oss säga så här: I en dödsruna står det att cancern som tog hennes liv upptäcktes för bara sex månader sedan. Men när man lyssnar på skivans sista låt, den becksvarta Sumorna Nedelja (Gloomy Sunday), är det mycket svårt att tro att Ljiljana inte visste redan då."

Lars Lovén

Och så Ljiljanas version av Gloomy Sunday, Billie Hollidays hit som från början faktiskt hette Vége a világnak och skrevs av ungraren Rezső Seress. Bilderna som illustrerar klippet är kanske något övertydliga.

Calypso Blues

Theophilus London kommer till Strand på lördag kväll. Nästan precis samtidigt låser jag upp dörren till en grovt tillyxad timmerstuga i Funäsdalen. Ska jag vara missnöjd? Jag vet inte, egentligen är det ju bara den här låten, en cover på Nat King Coles Calypso Blues, som jag vill höra.

Theophilus London-Calypso Blues by theTerrill

From Africa with fury: rise

Här är en länk till recensionen av Seun Kutis andra skiva, publicerad idag i svenskan. En femma blev det, samma betyg som Seun Kuti & Fela's Egypt 80, fast den här är helt klart bättre. Grejen med den förra var framför allt att det var en så väldigt fin debut. Och så Mosquito song.
Förresten kommer både Seun och Femi till Roskilde i år, då blir det ännu svårare att inte se det hela som en tävling dem emellan.

Felas yngste pojk

Seun Kutis andra album. Klicka på bilden för att lyssna. På onsdag får ni en recension i svenskan.

(Nu dök det precis upp på Spotify också, men några minuter av exklusivitet var det i alla fall där)

Hiplife, hiplife, hiplife

Har ni fortfarande inte fått nog av hiplife har jag faktiskt skrivit ett ännu längre reportage från Accra, i senaste numret av Lira. Lite mer historia den här gången, kopplingar till high life etc. I samma tidning finns också en intervju med mitt favoritfolkband, Siri Karlsson.

Musik på film, eller franska trubadurer och svenska

Det allra tråkigaste, bortsett från rena konsertfilmer, måste vara biografiska filmer om artister. Och ja, det gäller även Johnny Cash-filmen. På något sätt är det som om man plötsligt inte får ta sig några konstnärliga friheter alls, eller ens använda några roliga grepp, så fort det handlar om en verklig sångare. Kronologin är strikt, allt redovisas, inget fördjupas och om ingen dör i slutet så återupprättas artisten eller återupptäcks av en ny generation.
I helgen såg jag till slut två filmer jag, trots det, velat se ett tag. En om en snygg fransk sångare, en annan om en fet svensk trubadur. Fast för Cornelis skull hade det kanske varit bättre om jag hade låtit det gå lite längre tid där emellan. För där Gainsbourg - Vie Héroïque faktiskt är fantasifullt gjord och till och med rolig, så är Cornelis en enda lång räcka av folk som går in och ut genom portar, skriver på kontrakt och tidstypiska miljöer som inte fyller någon annan funktion än att vara just tidstypiska. Och så slutet... om ni inte sett filmen och till äventyrs vill göra det så kan ni sluta läsa här, fast tro mig, det spelar ingen roll... lite dramatiserat kan det beskrivas så här: Cornelis spelar på Roskilde, det är jättemånga i publiken, de är unga och de jublar. Cornelis har upptäckts av en ny generation. Cornelis blir glad.
Att jag såg dem så tätt inpå varandra gör också att jag inte riktigt vet hur bra Gainsbourg var, egentligen, men några timmar efter Cornelis kändes den som ett mästerverk.



Serge brottas med sin judiska identitet



Swinging Göteborg

Och så visar det sig att Mulatu Astatke (se Swinging Addis) kommer till Göteborg och Clandestino i juni. Så trevligt. Jag intervjuade honom en gång för sådär fyra, fem år sedan. Tyvärr verkar artikeln inte finnas kvar i svenskans arkiv men han pratade om saker som att Fela tog funken till Afrika och han jazzen, och att det var när han började hänga med fusionmusiker i USA som han kom på idén med ethiojazzen.

Fast jag ser nog ändå mest fram emot Baloji, kongolesisk rappare som gör det där vi vill att alla hiphopartister från Afrika ska: utgår från lokala stilar. Baloji har jag också skrivit om i svenskan men även den texten är borta. Något är allvarligt fel med deras sökmotor.

I alla fall, här har ni Baloji i ett samarbete med Konono no1.  (och det finns fortfarande billiga tågbiljetter till Göteborg den 10 juni, dryga hundralappen enkel resa).

Hiplife - musiken

Jag har ju skrivit en del om hiplife på sistone, för svenskan (publicerades för en vecka sen) och i Lira, (det kommer i slutet av månaden). Kanske vill någon höra hur det låter också?

Hiplife

Sex sidor i svenskan om hiplife, en dryg producent och ghananska superstjärnor:





Reggie Rockstone. Foto Ulrika Walmark



HIPLIFE - HIPHOPHYBRIDEN SOM FÅTT GHANA ATT DANSA TILL INHEMSKA RYTMER

Soundtracket till det moderna Afrika är elektroniskt, urbant och ­globalt – men också rotat i lokala traditioner. Lars Lovén åkte till Ghana på jakt efter hiplifemusikens kärna och hittade en musikscen som återupptäckt sina egna rötter.

Centrala Addis Abeba. Nio filer i varje riktning.

Swinging Addis

Det är länge sedan nu, men när jag första gången läste om Swinging Addis (60-tal, storband, Mulatu Astatke, etc) och nämnde det för en vän skrattade han. Han hade just varit i Addis Abeba på reportageresa och beskrev en stad av envåningshus, flockar av vildhundar på dammiga gator och utbredd fattigdom. Inte särskilt swinging alltså. Det måste ha varit sent 90-tal, ett antal år efter Mengistus minst sagt brutala regim men att utelivet fortfarande inte hade hämtat sig efter ett par decenniers förtryck med tiotusentals (enligt vissa hundratusentals) avrättningar och försvinnanden, är kanske inte så konstigt. (Läs förresten gärna Meeze Mengistes Beneath the Lion's Gaze, som trots sitt feelgoodomslag är en ganska kärv skildring av Etiopien just när Haile Selassie störtas och det som från början var ett studentuppror förvandlas till en militärdiktatur och så småningom Mengistus "Röda terror".)
Men varför Swinging Addis just nu? Jo, i år kom jag ju till slut själv dit. Visserligen bara för fem dagar men fan, lite swinging hade det nog ändå blivit igen. Inte främst för att det växt upp skyskrapor (jag ska bespara er liknelsen med svampar) överallt eller att Selam höll festival i den prunkande parken framför det daterade lyxhotellet Ghion. Eller för den delen att hundflockarna försvunnit. Det var förstås bra, men inget gick upp mot stadens asmari bets. Det är små barer, klubbar, konsertlokaler, allt i ett, inklämda i oansenliga byggnader en bit ut från centrum. Musiken är traditionell men fyller samtidigt en funktion som klubbmusik, på ett sätt som helt saknar motstycke i Europa.
Här är ett klipp från Fendika, kanske stans mest kända bet. Kolla in dansen efter ungefär 2.30.

Klubb High Life