"Bumerangen, mina vänner!"

Flera gånger de senaste veckorna har jag faktiskt lyckats ratta in P3 utan att hamna i ett humorprogram, eller för den delen ett program utan humor men där programledaren pratar med skojröst. Igår var det Jasons spellista, där Jason Diakité (Timbuktu) spelade afrikansk musik i en timme. Tyngdpunkten någonstans i Ghana och till det lite grundläggande prat om kulturella influenser kors och tvärs över Atlanten, ja, ni vet, export av slavar, import av afrokubansk musik och funk etc. Eller för att sno en oneliner från Jason själv: "Det är det som är bumerangen, mina vänner!" Alldeles utmärkt.

Harrachi sjunger Harrachi, eller ett blygsamt fynd i Paris

Det är några år sedan jag upptäckte Kamel el Harrachi. Det var mest tur, han hade gett ut en oansenlig, nästan ful cd där hans ansikte går över i ett fotografi av hans far, den kände algeriske oudspelaren och chaabisångaren Dahmane el Harrachi, men den hade i alla fall skyltplats på Fnac. Nova, tror jag det var, gillade den.
Musiken är inte heller den så anslående till att börja med, enkla, trogna tolkningar av faderns sånger. Inte alls som när exempelvis Rachid Taha tolkar Dahmane el Harrachi. Men det var någonting med hans sång, enkelheten och intensiteten som gjorde att jag fastnade och efter det har jag försökt att nämna honom då och då, till exempel i recensionen av praktverket Africa - 50 years of music and independence.
Chaabi är förresten en av alla de där folkliga, urbana stilarna som utvecklats kring Medelhavet och som från att ha ansetts som föraktliga sakta rört sig uppåt i samhället. Förmodligen kan man se den som ett förstadium till raï.
Just det, poängen: i morgon lördag kommer Kamel el Harrachi till Södra teatern, på Franska institutets initiativ.

(Och här är recensionen. Tillagt 2/5)

En avstickare till Sverige och Siri Karlsson

Det är sällan jag skriver om svenska saker här, eller för den delen folkmusik. Jag har egentligen inga planer på att börja med det heller, men ska man göra ett undantag för något är det Grand Fuego med Siri Karlsson. Eller för att citera Kalle Tiderman i SvD, "I sitt musikaliska tilltal är de i en klass för sig. Deras andra platta Gran Fuego är kort och gott fantastisk." (Patrik Lindgrens recension i GP är också mycket positiv).
Här har de utvecklat allt som var bra med till exempel Nästa Bandhagen och gör folkmusik som är helt och fullt samtida. Med bara en liten överdrift kan man istället vända på det och så har man experimenterande pop djupt, djupt rotad i traditionen. Plötsligt inte så långt ifrån det som många av de afrikanska artister jag skriver om försöker göra.

Siri Karlsson - Passageraren by florafauna

(Nu finns hela Gran Fuego på Spotify, 28/4)

Obour med Obour

På tal om aktuella hiplifealbum vore det direkt synd att inte nämna Obour med Obour, från den kommande skivan Back to Obour. Lite mer hiplife, lite mer folksaga. Här skrev jag förresten att skivan redan hade släppts. Så är det inte.

Mp3 Obour by Obour

African Gypsy

Wanlov the Kubolor, alternativ hiplifeartist från Ghana som jag pratade med i förra numret av Lira (reportaget finns inte på nätet). För ett par veckor sedan släpptes hans album Brown Card i Ghana. Bor man någon annanstans får man tills vidare nöja sig med det här. Fast det är verkligen inte så illa.

Wanlov The Kubolor - African Gypsy ft Keziah Jones by Wanlov

Det som blir liggande i högar 2, Bola Johnson

Lagos, Nigeria, precis i brytpunkten mellan highlife och afrobeat.

Bola Johnson - Man no die (Vampisoul/Border) 2011

Det som blir liggande i högar 1, Debademba

När jag någon gång klagar på hur få skivor som hittar till Sverige, kan ni påminna mig om hur få av dessa som jag i min tur recenserar. Dagens exempel på överblivet är Debademba, en duo från Mali och Burkina Faso, med sitt självbetitlade debutalbum.

Debademba - Debademba (Naïve/Border) 2011

Etiopiskt på Swedish Palms

Dagens inlägg blir ett gästspel på Swedish Palms, den blogg som Sebastian och Anna från High life driver när de inte sprider tropisk musik på Stockholms dansgolv eller i P3. Det handlar om Etiopien.

I valet i Nigeria, som jag skrev om här, har valkommissionen förresten just utsett en vinnare. Det blev den sittande presidenten Goodluck Jonathan som stort besegrade den forne diktatorn Muhammadu Buhari. Nuhu Ribadu, som tidigare lett Nigerias antikorruptionsmyndighet, vann bara i en delstat.

En timme Kongo i P3

När kongolesiske storstjärnan Fally Ipupa besökte Stockholm och Göta Källare för två veckor sedan försökte ett hundratal demonstranter stoppa konserten. Även tidigare spelningar i Europa hade möts av protester och när Ipupa skulle besöka Sverige förra året fick han vända efter att lokalen hade bombhotats.

I onsdags sände Musikguiden i P3 en hel timme om kongolesisk musik i allmänhet och Fally Ipupa i synnerhet. Michelle Kabwe, Anna Lindström och Måns Månsson pratar bland annat om hur vanligt det är att artister hyllar politiker i Afrika, och om Kongos moderna musikhistoria, från rumba till soukous och coupé-décalé. (Fast ska man vara petig brukar just den stilens ursprung tillskrivas exil-ivorianer i Paris). Man får också  höra den intervju Märta Myrsteners gjorde med Fally Ipupa, strax före konserten, där han säger att han absolut inte spelar soukous, utan den helt egna stilen fallynisation. När intervjun sedan snuddar vid politik avbryter han den tvärt.

Familjen Kuti och valet i Nigeria

Igår inleddes parlaments- och senatsvalet i Nigeria. (Presidentvalet är uppskjutet och hålls om en vecka.) Som vanligt har det kantats av våldsamheter och misstänkt valfusk, men kanske trots allt lite mindre så än vad många i landet fruktat.
Det är förstås lättsinnigt att använda det här som en förevändning för att länka till lite schysst afrobeat, men familjen Kuti är faktiskt en utmärkt introduktion till nigeriansk politik, eller rättare sagt till problemen med nigeriansk politik.
Låt oss börja med den presidentkandidat som av olika bedömare anses ha näst eller tredje mest chans till posten, Muhammadu Buhari. Han har redan en gång tidigare styrt Nigeria, som diktator under åren 1983-85, innan han avsattes i en kupp. På hans order kastades Fela i fängelse i 20 månader, som egentligen skulle ha varit 5 år. Han finns också (mindre smickrande) porträtterad på omslaget till Beasts of no nation.

En annan kandidat är förre chefen för korruptionsmyndigheten i Nigeria, Nuhu Ribadu, som avskedades från sitt jobb och tvingades i landsflykt när han blev för framgångsrik. Här intervjuas han i Fokus. I Obasanjo don play you wayo på Africa for Africa sjunger Femi Kuti just om den nigerianska statens ambivalenta satsning på korruptionsbekämpning under Olusegun Obasanjo, landets första någorlunda demokratiskt valde president efter en lång rad av diktatorer.  Men det innebär inte att Femi stöder Ribadu, i en intervju i DN igår sa han tvärt om att han skulle säga åt sina lyssnare att inte rösta. (av någon anledning verkar den inte gå att hitta på dn.se)
Felas yngste son Seun har visserligen själv, i likhet med fadern, försökt registrera ett eget parti och nekats, men är annars minst lika pessimistisk inför den kommande valet. I en intervju full av briljanta onliners i The Guardian framgår det att ett av problemen är Olusegun Obasanjos fortsatta inflytande över politiken. Glömde jag att säga det? Obasanjo  var inte bara vald president på 2000-talet, han var militärdiktator på 70-talet också och den vars soldater tog livet av Felas åldriga mor genom att kasta ut henne genom ett fönster. Fela svarade med att föra sin mors kista i procession till Obasanjos kasern. Det är bakgrunden till Coffin for the head of state, där en samlad Fela fokuserar sitt raseri och sin sorg i en av sina allra bästa protestlåtar.
I de första prognoserna från valet verkar det som om Obasanjos parti PDP går bakåt. Bland annat förlorar de mandatet i den styrande presidentens valkrets. Men än gäller det alltså inte presidentposten och, enligt Seun, är risken stor att det oavsett vem som vinner fortfarande kommer att vara diktaturens män som styr.
Fast alla i familjen Kuti bojkottar faktiskt inte valet. I Lagos kandiderar Fela Kutis 64-åriga kusin Yemisi Ransome-Kuti för en plats i senaten.

Verkar allt fortfarande lika rörigt? Här finns en karta som på ett väldigt tydligt sätt åtminstone förklarar varför det är så rörigt i den koloniala konstruktionen Nigeria. (Tipstack till Nairobikoll, som också skriver lite om sociala medier i valet)

Och så Coffin for the head of state, komplett med vinylknaster:

Fela Anikulapo Kuti - coffin for head of state (pt2) by tfakun10

Ljiljanas mörker

Idag är det den romska nationaldagen. Det är också nästan ett år sedan den i mitt tycke allra finaste romska sångerskan dog. Ljiljana Buttler, året innan hade hon släppt Frozen Roses, kanske hennes bästa album, definitivt det sorgligaste. Vemod räcker inte som beskrivning, det var svart. Men allt det här har jag ju redan skrivit om, i en krönika i svenskan en vecka efter hennes död:

Jag skulle ha intervjuat henne för ett par veckor sedan men det ställdes in. Sedan även hennes konsert på Södra teatern. Så i torsdags kom ett kortfattat mejl som meddelade att hon var död.

Ljiljana Buttler, ingen sjöng vackrare, ingen med samma smärta.

   Vid sin död var hon 66 år och karriären pekade uppåt. Men det hade tagit lång tid för den romska sångerskan att nå dit. Debuten skedde redan vid 12 års ålder. Egentligen var det hennes mor som skulle ha sjungit på det lokala kaféet i Belgrad men hon var sjuk och dottern tog hennes plats. Året därpå övergavs Ljiljana av samma moder och vid 14 fick hon själv sitt första barn. När hon lämnade Jugoslavien strax före krigsutbrottet var hon en stjärna, men hamnade i Tyskland där hon försörjde sig och sina barn genom att städa toaletter, lika överkvalificerad för sitt jobb som någonsin en högskoleutbildad iransk taxichaffis i Stockholm.

   Ungefär så. Exakt vet jag inte, ingen verkar veta. De uppgifter som cirkulerar på nätet är få och delvis motsägelsefulla och i de enstaka intervjuer hon gav var Ljiljana kortfattad och pratade hellre om musik. Men säkert är att det var producenten Dragi Sestic som spårade upp henne i Düsseldorf och ägnade 18 månader åt att övertala henne att återvända till musiken.

   Jag hade hoppats på att få veta mer om det, om livet i anonymitet och det som stjärna i Jugoslavien. Så blev det alltså inte. Ännu mer hade jag hoppats på att få höra henne sjunga igen, som den gång hon på Kägelbanan, under de få låtar hon stod på scen, förvandlade en kaotisk och ganska usel konsert med Mostar Sevdah Reunion till ett ögonblick utanför tiden.

   Men det som är sorgligt på riktigt är att hon aldrig kommer att göra mer musik. De tre skivor hon spelade in efter återupptäckten är mästerliga. Och kanske finns det material djupt ner i Radio Belgrads arkiv som säger något annat, men hennes allra sista skiva var hennes bästa och något av det mest vemodiga som någonsin givits ut. Nej, vemod är för svagt. Frozen Roses är ett berg av sorg. Eller låt oss säga så här: I en dödsruna står det att cancern som tog hennes liv upptäcktes för bara sex månader sedan. Men när man lyssnar på skivans sista låt, den becksvarta Sumorna Nedelja (Gloomy Sunday), är det mycket svårt att tro att Ljiljana inte visste redan då."

Lars Lovén

Och så Ljiljanas version av Gloomy Sunday, Billie Hollidays hit som från början faktiskt hette Vége a világnak och skrevs av ungraren Rezső Seress. Bilderna som illustrerar klippet är kanske något övertydliga.

Calypso Blues

Theophilus London kommer till Strand på lördag kväll. Nästan precis samtidigt låser jag upp dörren till en grovt tillyxad timmerstuga i Funäsdalen. Ska jag vara missnöjd? Jag vet inte, egentligen är det ju bara den här låten, en cover på Nat King Coles Calypso Blues, som jag vill höra.

Theophilus London-Calypso Blues by theTerrill

From Africa with fury: rise

Här är en länk till recensionen av Seun Kutis andra skiva, publicerad idag i svenskan. En femma blev det, samma betyg som Seun Kuti & Fela's Egypt 80, fast den här är helt klart bättre. Grejen med den förra var framför allt att det var en så väldigt fin debut. Och så Mosquito song.
Förresten kommer både Seun och Femi till Roskilde i år, då blir det ännu svårare att inte se det hela som en tävling dem emellan.

Felas yngste pojk

Seun Kutis andra album. Klicka på bilden för att lyssna. På onsdag får ni en recension i svenskan.

(Nu dök det precis upp på Spotify också, men några minuter av exklusivitet var det i alla fall där)

Hiplife, hiplife, hiplife

Har ni fortfarande inte fått nog av hiplife har jag faktiskt skrivit ett ännu längre reportage från Accra, i senaste numret av Lira. Lite mer historia den här gången, kopplingar till high life etc. I samma tidning finns också en intervju med mitt favoritfolkband, Siri Karlsson.