Rebonjour Tony Allen

Första gången jag såg Tony Allen spela är faktiskt fortfarande den bästa. Nej, jag hade inte åldern inne för att åka till Lagos på 70-talet, det var i stället en helt ordinär kväll i Göteborg kring millennieskiftet. Fast för mig var den mörk och dov. Allt jag hade planerat hade just visat sig vara en lite pinsam förhoppning och jag gick omkring med en känsla av att saker rasade ihop omkring mig, som om jag vore inne i en romantisk dikt och världen verkligen sysslade med sådant som att spegla mitt inre tillstånd.
Jag satt vid ett av de där runda borden framför scen på Nefertiti. Rytmerna gick rakt in i mitt kaos och jag försökte hantera de märkliga effekter det gav upphov till. Grät jag och gungade frenetiskt på stolen? Satt jag bara med huvudet i händerna och försökte förstå? Jag vet inte. Men jag minns känslan av att ha förflyttats till ett annat plan. Det var efter skivan Home Cooking, det första riktigt bra Tony Allen gjort på mycket lång tid och han hade ett sparsmakat franskt band med sig, en gitarrist, en basist och kanske också någon på keyboard. I vilket fall inget blås, knappt någon sång och absolut inga utsmyckningar. Sen var det slut. Det också. Nån av mina franska kompisar försökte få med sig bandet på efterfest men antingen var det Tony Allen som ville men inte gitarristen, eller så var det tvärt om.

Sen dess har jag sett honom i ett antal konstellationer, oftast bra, enda gången han egentligen gjort mig besviken var på Södra teatern för fem år sedan. Jag träffade honom också för ett par år sedan över en middag i Paris och gjorde den här intervjun. På onsdag (12 oktober) är det dags igen. Tony Allen spelar med Jimi Tenor på Strand. Anna och Sebastian i High Life spelar skivor, vilka annars?