Ljiljanas mörker

Idag är det den romska nationaldagen. Det är också nästan ett år sedan den i mitt tycke allra finaste romska sångerskan dog. Ljiljana Buttler, året innan hade hon släppt Frozen Roses, kanske hennes bästa album, definitivt det sorgligaste. Vemod räcker inte som beskrivning, det var svart. Men allt det här har jag ju redan skrivit om, i en krönika i svenskan en vecka efter hennes död:

Jag skulle ha intervjuat henne för ett par veckor sedan men det ställdes in. Sedan även hennes konsert på Södra teatern. Så i torsdags kom ett kortfattat mejl som meddelade att hon var död.

Ljiljana Buttler, ingen sjöng vackrare, ingen med samma smärta.

   Vid sin död var hon 66 år och karriären pekade uppåt. Men det hade tagit lång tid för den romska sångerskan att nå dit. Debuten skedde redan vid 12 års ålder. Egentligen var det hennes mor som skulle ha sjungit på det lokala kaféet i Belgrad men hon var sjuk och dottern tog hennes plats. Året därpå övergavs Ljiljana av samma moder och vid 14 fick hon själv sitt första barn. När hon lämnade Jugoslavien strax före krigsutbrottet var hon en stjärna, men hamnade i Tyskland där hon försörjde sig och sina barn genom att städa toaletter, lika överkvalificerad för sitt jobb som någonsin en högskoleutbildad iransk taxichaffis i Stockholm.

   Ungefär så. Exakt vet jag inte, ingen verkar veta. De uppgifter som cirkulerar på nätet är få och delvis motsägelsefulla och i de enstaka intervjuer hon gav var Ljiljana kortfattad och pratade hellre om musik. Men säkert är att det var producenten Dragi Sestic som spårade upp henne i Düsseldorf och ägnade 18 månader åt att övertala henne att återvända till musiken.

   Jag hade hoppats på att få veta mer om det, om livet i anonymitet och det som stjärna i Jugoslavien. Så blev det alltså inte. Ännu mer hade jag hoppats på att få höra henne sjunga igen, som den gång hon på Kägelbanan, under de få låtar hon stod på scen, förvandlade en kaotisk och ganska usel konsert med Mostar Sevdah Reunion till ett ögonblick utanför tiden.

   Men det som är sorgligt på riktigt är att hon aldrig kommer att göra mer musik. De tre skivor hon spelade in efter återupptäckten är mästerliga. Och kanske finns det material djupt ner i Radio Belgrads arkiv som säger något annat, men hennes allra sista skiva var hennes bästa och något av det mest vemodiga som någonsin givits ut. Nej, vemod är för svagt. Frozen Roses är ett berg av sorg. Eller låt oss säga så här: I en dödsruna står det att cancern som tog hennes liv upptäcktes för bara sex månader sedan. Men när man lyssnar på skivans sista låt, den becksvarta Sumorna Nedelja (Gloomy Sunday), är det mycket svårt att tro att Ljiljana inte visste redan då."

Lars Lovén

Och så Ljiljanas version av Gloomy Sunday, Billie Hollidays hit som från början faktiskt hette Vége a világnak och skrevs av ungraren Rezső Seress. Bilderna som illustrerar klippet är kanske något övertydliga.