Solsystemet

I kväll: Systema Solar. Världens bästa gruppnamn, i synnerhet för ett soundsystem. Också den allra roligaste bokningen i Södra teaterns stora cumbiasatsning. Att det colombianska 8-mannabandets musik inte självklart kan klassificeras som cumbia är i sammanhanget helt ointressant.

Rasta president

Okej, förra inlägget kräver kanske en förklaring. Sajten tillhör Baba Chihabi, reggaeartist från Reunion, sedan något år raëlit och dessutom känd som Rasta president. Fast det är att ta ut segern lite i förskott. Här presenterar han sin kandidatur inför nästa års franska presidentval. Han ställde upp även förra gången. Kampanjlåten då hette Vote Rasta och inleds med orden "Sometimes I want to be the president", som ett eget, slappt svar på den klassiska frågan om man ska vilja ha makt för att bli en bra ledare, eller om den som absolut inte strävar efter det är mest lämpad.

Farligt att rösta rasta

Rebonjour Tony Allen

Första gången jag såg Tony Allen spela är faktiskt fortfarande den bästa. Nej, jag hade inte åldern inne för att åka till Lagos på 70-talet, det var i stället en helt ordinär kväll i Göteborg kring millennieskiftet. Fast för mig var den mörk och dov. Allt jag hade planerat hade just visat sig vara en lite pinsam förhoppning och jag gick omkring med en känsla av att saker rasade ihop omkring mig, som om jag vore inne i en romantisk dikt och världen verkligen sysslade med sådant som att spegla mitt inre tillstånd.
Jag satt vid ett av de där runda borden framför scen på Nefertiti. Rytmerna gick rakt in i mitt kaos och jag försökte hantera de märkliga effekter det gav upphov till. Grät jag och gungade frenetiskt på stolen? Satt jag bara med huvudet i händerna och försökte förstå? Jag vet inte. Men jag minns känslan av att ha förflyttats till ett annat plan. Det var efter skivan Home Cooking, det första riktigt bra Tony Allen gjort på mycket lång tid och han hade ett sparsmakat franskt band med sig, en gitarrist, en basist och kanske också någon på keyboard. I vilket fall inget blås, knappt någon sång och absolut inga utsmyckningar. Sen var det slut. Det också. Nån av mina franska kompisar försökte få med sig bandet på efterfest men antingen var det Tony Allen som ville men inte gitarristen, eller så var det tvärt om.

Sen dess har jag sett honom i ett antal konstellationer, oftast bra, enda gången han egentligen gjort mig besviken var på Södra teatern för fem år sedan. Jag träffade honom också för ett par år sedan över en middag i Paris och gjorde den här intervjun. På onsdag (12 oktober) är det dags igen. Tony Allen spelar med Jimi Tenor på Strand. Anna och Sebastian i High Life spelar skivor, vilka annars?

Bara coupé-décalé tack!

En vecka för sent eller så, men tack för en fantastisk kväll på Afrodicted på Moriskan i Malmö, Rusty Beat, Mango Bi Family och alla som dansade. Ja, särskilt tack för den fantastiska coupé-décalédansen alldeles till vänster om dj-båset. Just ni stod också verkligen demonstrativt stilla varje gång låten inte var från Elfenbenskusten, trots att resten av dansgolvet inte alls verkade förstå skillnaden.
Hade kvällen bara varit en kvart längre och musiken hunnit bli ännu lite hårdare skulle ni föresten även fått höra den här Joelito-remixen.

Boogaloo - Xibaba - Joelito Remix by Joelito